Debatt. .

2017-07-11 13:22
”Försäkringskassan säger nej till allt fler som söker personlig assistans och i stället vältras kostnaderna över till kommunerna”, skriver debattören.  Bild: Janerik Henriksson / TT
”Försäkringskassan säger nej till allt fler som söker personlig assistans och i stället vältras kostnaderna över till kommunerna”, skriver debattören.

Rätten att få vara spontan

Tänk dig att det är en lördagsmorgon i juni. Du har inget särskilt planerat och går därför upp när du vaknat av dig själv. Ingen väckarklocka. Inga larm. Får på dig morgonrocken eller myskläderna.

Fixar frukost som får ta den tid det tar att äta upp medan du funderar över vad du vill göra just i dag. Solen skiner. Att bege sig utomhus och ta dagen som den kommer känns som en bra idé. Du har tagit tid på dig att välja kläder. Att fixa till håret. Att smörja in dig med solskyddsfaktor. Så går du ut. Du går en promenad och möter en vän som ska ha en spontan knytgrillfest, och du blir inbjuden. Du tackar genast ja.

Du köper en gå-bort present, samt mat att ta med och hittar till och med kläder på rean som blir perfekt för kvällen. Du går hem, duschar, gör dig i ordning så att du känner dig fin innan du far iväg till festen. Du får en fantastisk kväll.

En sommarlördag som är möjlig om du lever med personlig assistans. Men en lördag som skulle bli väldigt svår att få igenom om du bor i gruppbostad eller servicebostad. Framför allt om du behöver hjälp med det mesta som att laga mat, dricka och äta, förflytta sig, toalettbesök, dusch, påklädning, avklädning, ta ned/upp saker, kommunicera och/eller mycket annat.

Det som brukar benämnas som grundläggande behov. Det som är ett av grundkriterierna till att få just personlig assistans. För att en person som behöver hjälp med det mesta ska kunna leva ett självbestämt liv. Alltså ett liv där jag själv bestämmer hur jag vill leva och på vilket sätt, samt hur varje aktivitet i min vardag ska ske enligt mina egna önskemål. Då behövs det personlig assistans.

En av personliga assistenters viktigaste uppgifter är att skapa förutsättningar för en person som är beviljad personlig assistans att kunna leva sitt liv så självbestämt och fritt som möjligt. För vissa är det att plugga eller jobba, ha familj, resa halva jorden runt, för andra är det att mest titta på tv, hänga på nätet och att klaga över livet. Inget är mer rätt eller fel än något annat. När personkemin stämmer så finns det ingen insats i dag som är mer värdefull för vardagsfriheten som den personliga assistansen för alla de personer som har rätt till den. Men i dag är den personliga assistansen ifrågasatt av många. 

Ett fåtal fall av oseriösa assistansbolag och assistansfusk har lett till ett drev i media och inom politiken på ett sätt som jag aldrig tidigare sett vad gäller andra socialförsäkringsinsatser. Även fast det är väl känt att det alltid finns de som fuskar inom alla socialförsäkringssystem. Likaså sprids åsikter att kostnaderna för den personliga assistansen är orealistisk, trots att flera olika oberoende undersökningar, exempelvis från Lunds universitet, visar på att så är inte fallet. 

Försäkringskassan säger nej till allt fler som söker personlig assistans och i stället vältras kostnaderna över till kommunerna. I Kommunalarbetaren föreslår en boendeassistent att fler som berörs av reformen borde bo i gruppbostad, eftersom vissa brukare utnyttjar sina assistenter. Detta trots att en personlig assistent alltid kan lämna sin arbetsplats, men det är väldigt få som kan klara sig utan din personliga assistent. Vem är det som egentligen har makten?

Alla personliga assistenter ska ha rätt till en bra arbetsmiljö och goda arbetsvillkor. Här finns en hel del kvar att göra. Inte minst vad gäller utbildning, fortbildning, arbetsmiljö och lön. Utan en välfungerande personlig assistans så hade berättelsen om en lördag i juni inte varit möjlig.

För den som ska ta emot assistansen så är risken också stor att vardagen på ett gruppboende hade blivit väldigt tjatig. Att samma instruktion om hur saker och ting ska göras, när och på vilket sätt hade behövt talas om för varje personal. Kring allt det som är mest privat och nära. Det mest intima. Antingen personligen eller i något slags gruppmöte. De allra flesta önskar också säkert att ha möjligheten att kunna vara lite spontan och inte behöva planera in varje aktivitet som ska göras dagar i förväg.

En liten sak kanske om det gäller en ny kaffesort som ska bryggas på ett nytt sätt men garanterat mer komplicerat och jobbigare om det handlar om att spontant åka till en annan stad, eller saker av mycket mer privat karaktär som byte av tampong av det där nya märket som nu visar sig läcka, eller få hjälp att lägga dig i din säng innan du har en ”snabbis” med din partner. Att lämna hemmet utan att det har planerats för i god tid innan blir troligen svårt. Eftersom risken då är att det finns någon annan som också har ett behov av assistans i bostaden inte får den.

Behov ställs då mot behov, vem har rätt att få hjälp först, när och hur och vem ska avgöra det? Den som har rätt till assistansen? Personalen? Om det är det första, vad gör det med självbestämmandet och livskvaliteten ifall jag riskerar att behöva regelbundet hävda min rätt mot någon annan på en institution?

Via LSS så är vi många som äntligen har fått rätten att själva få bestämma över våra egna liv. En rätt vi måste få ha även i fortsättningen. Vi är många som inte har valt vår livssituation ett endaste dugg eftersom våra kroppar inte följer de normer som finns i samhället för hur en kropp ”ska” fungera. Men vi har alla en laglig och moralisk rätt att kunna få leva våra liv självbestämt och fullt ut så långt som det är möjligt så länge våra val inte skadar någon annan.

Finns det rötägg bland personer som lever med personlig assistans? Ja, det finns det. Precis som det finns rötägg som jobbar som personliga assistenter eller som jobbar på oseriösa assistansbolag. Vi måste ändå gemensamt stå upp för alla människors lika möjlighet att få leva fritt och med goda levnadsvillkor. Varje dag.

 

Åsa Strahlemo  
Socionom, som lever med personlig assistans i sin vardag i Uppsala.