Reportage.

2017-05-02 06:40
  • John är 20 år och dömdes till tvångsvård genom Lagen om vård av unga efter att ha tagit flera överdoser och hamnat på sjukhus. I projektet Skriva för förändring, som ingår i behandlingen, har han fått skriva ned sina känslor.  Bild: Malin Beeck
    John är 20 år och dömdes till tvångsvård genom Lagen om vård av unga efter att ha tagit flera överdoser och hamnat på sjukhus. I projektet Skriva för förändring, som ingår i behandlingen, har han fått skriva ned sina känslor.
  • Bild: Malin Beeck

”Jag lurade mig själv”

Efter en överdos fick Johns socialsekreterare nog. I höstas blev han tvångsomhändertagen och skickad till Bärby ungdomshem utanför Uppsala. Nu planerar han en ny framtid, och skriver om sitt liv på institution.

”Jag vill förklara att man inte är en dåre bara för att man sitter här”.

Det var inte självdestruktivitet eller ångest. Det var att det var så kul. 


BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8


Så förklarar John hur han hamnade här. Han ser sig omkring i det syrenlila rummet med plaststolar och bordsskivor som ser splitter nya ut. Som reporter har jag enligt konstens alla regler försetts med ett överfallslarm. Korridoren där vi sitter är låst och en lärare till John sitter i rummet intill. 

John säger att han fortfarande kan förstå hur han tänkte och varför, då innan allt gick snett. 

– Det var ju att jag hade så kul. Från det att jag började dricka och röka på när jag var 12, 13 år. Det var känslan. Trots att jag blev utkastad hemifrån och blev skyldig folk pengar så att jag var tvungen att se mig om över axeln när jag var ute på stan. 

– I efterhand har jag insett att jag lurade mig själv. Det var inte kul. Det var misär. Men jag förstår fortfarande att det blev som det blev. 

Åtta månader på Bärby

Nu är John 20 år, men kunde ändå dömas till tvångsvård genom Lagen om vård av unga efter att ha tagit flera överdoser och hamnat på sjukhus och hamnat i een destruktivitet som eskalerade. Innan dess bodde han på ett HVB-hem som han själv hade skrivit ut sig från, eftersom han då inte insåg sitt eget behov av behandling. 

Nu genomgår han ett program i fem faser. 

– Det är sjukt jobbigt att vara inlåst. Jag var helt förtvivlad i början, det var väldigt drygt då när man kom in till intaget. Man fick inte göra någonting och visste ingenting om vad som skulle hända. Senare blev det bättre. 

Nu är John i den tredje fasen, där han har anförtrotts mer eget ansvar, börjar få komma ut lite och ta emot en del besök, även om kommunikationen med vännerna på utsidan är begränsad på ungdomshemmet. Men en del av sina tidigare kompisar inser han att han kommer att få kapa kontakten till. 

– Tyvärr. En del har jag känt länge, de är mina riktiga vänner. Men jag måste tänka på mig själv.

Så det var bra att du hamnade här?

– Jag fattar varför jag blev inlåst och det var bra. Hade jag haft en tidsmaskin hade jag ju åkt tillbaka och sett till att det här aldrig hade hänt. Men så här en bit in i processen är det bra. Jag får en del bitar lösta åt mig, som med skolan. Nästa vecka ska jag börja på praktik. Det är många plus med det. 

Hur ser en dag ut nu och hur såg dina dagar ut innan du kom hit?

– Här går jag upp varje dag senast kvart i nio. Är vi inte uppe då får vi indragen veckopeng. Sedan äter vi frukost med personalen och har gemensamma möten. Man går till sin individuella behandling. Efter lunch är det lektioner och sedan har vi lite fritid och kan gå till gym till exempel. 

– Innan var det ingen ordning alls. Jag kanske vaknade upp hos en kompis. Sedan började jag jaga efter pengar och grejer. Jag visste aldrig hur dagen skulle bli. 

Hur var det med skolan under den perioden?

– Jag höll faktiskt fast vid skolan rätt så länge. Jag tyckte att jag borde ha en utbildning, oavsett vad som hände. Det hade jag med mig hela tiden. Sedan slutade jag ändå. Men det är det jag får ta igen nu.

”Det finns mycket fördomar”

Med behandlingen fick John lov att delta i projektet Skriva för förändring, som har inneburit att han har fått skriva ned sina känslor. En av texterna publiceras i ETC Uppsala den här veckan. 

Varför kände du att du vill dela med dig av det?

– Det finns mycket fördomar. Jag bodde på ett HVB-hem förut och i den lilla byn var det vi som fick skulden varje gång någonting hände. Då var det vårt fel. Det borde vara samma sak här med SIS-hemmet. Här är det låst institution och ”bara galningar”. 

– När jag skrev gjorde jag det mest för att det var kul, men också för att förklara – man är liksom ingen dåre för att man sitter här.

Snart hoppas John bli klar med sin utbildning som maskinförare. 

– Så kan jag kanske få ett jobb sedan. Alla är värda en andra chans. 

Läs vidare på nästa sida: Ingen gör det här frivilligt

Fakta

Projektet Skriva för förändring går ut på att få frihetsberövade unga personer att uttrycka sig i text. Tanken är att skapa verktyg för att bryta med det liv de tvångsvårdade hittills har levt, och samtidigt skapa en medvetenhet i samhället om institutionslivet. 

    ETC Uppsala publicerar här några texter skrivna av unga som har frihetsberövats på grund av sitt drogmissbruk. Två av texterna är formulerade som brev till ett tidigare jag.