Reportage.

2017-06-28 06:00
Natten till måndagen genomförde nätverket Vi står inte ut en aktion vid förvaret i Märsta inför en deportation. Bild: David Karlsson
Natten till måndagen genomförde nätverket Vi står inte ut en aktion vid förvaret i Märsta inför en deportation.

När samhället släppte ansvaret

I vintras skedde en stor omflyttning från Migrationsverkets boenden. Många asylsökande i Uppsala med omnejd omplacerades till andra kommuner och förlorade sin möjlighet att gå i skolan och sina nätverk. För att de ska slippa flytta har flera privatpersoner valt att ta emot ungdomarna ideellt i sina hem i stället. Varför? ETC Uppsala ställde frågan till tre av dem.

”Kan man hjälpa en person lite är det ändå viktigt”

Jet Koopmans. Bild: Malin Beeck
Jet Koopmans.

Jet Koopmans är aktiv i föreningen Vi står inte ut i Uppsala. I samband med omförflyttningarna från Migrationsverkets boende i Ribbingebäck valde hon att ta in och hjälpa en asylsökande afghan under en period. 


BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8


I början av året stängde Migrationsverket flera boenden. Där var det många unga som antingen hade fått sin ålder uppskriven av Migrationsverket eller var över 18. De ville bo kvar i Uppsala för att kunna gå kvar i skolan och det var inte självklart att de skulle få göra det om de förflyttades till en annan kommun. 

Det var genom en lärare i föreningen som jag kom i kontakt med den här unga mannen som bodde hos oss en tid. Det kändes tryggt att det förmedlades på det sättet, för jag kände honom inte då. 

Att ta emot någon var inget lätt beslut eftersom vi var två som skulle komma överens om det hemma. Det var svårt till en början både för oss och för honom, men sedan vande vi oss och han blev som en i familjen. Men inte riktigt som ett av våra barn eftersom han har hunnit bli vuxen under sin asylprocess. 

Själv ser han sig som vuxen och säger han att om han hade bott i Afghanistan så hade han haft en egen familj och försörjt dem nu. 

Ändå behöver han förstås hjälp i det här landet, och vi brukade hjälpa till en del med läxorna och språket och laga mat tillsammans. Jag är också ombud i hans asylprocess nu och hjälper till med det som jag kan.

Killen som bodde hos oss tillhör inte någon minoritetsgrupp i Afghanistan, men har blivit inblandad i en hedersproblematik som också har drabbat hans familj och han upplever själv att han inte kan återvända. Personligen anser jag att hans skäl är tillräckliga, men jag är ingen jurist. Min bild är tyvärr att han nog ändå inte har så stor möjlighet att få uppehållstillstånd, men jag vill ändå förmedla att hoppet inte är ute och driva hans fall så långt det är möjligt.
Asylprocessen skapar mycket oro i den här gruppen. När det händer något i Kabul, eller när någon deporteras, så blir de väldigt oroliga. 

Att jag tog emot den här personen hemma hos oss var för att åtminstone påverka på något sätt. Kan man hjälpa en person lite är det ändå viktigt. Vi får lära oss mycket – han har berättat mycket om sitt hemland och om hur saker fungerar där. Hur man bygger hus, lagar mat och om kulturen. 

Jag upplever att det finns ett bra ideellt nätverk i Uppsalatrakten för oss som gör det här. Alla som försöker stötta och hjälpa ungdomarna hjälper också varandra med både juridisk kunskap, psykologkontakter och liknande. Men det är inte så mycket hjälp från samhället och det offentliga. Det kostar förstås en del att ställa upp för någon privat också. 

Berättat för Malin Beeck

Läs vidare på nästa sida: ”Som äldste son, åtta år gammal, sågs han som familjeförsörjare trots att han fortfarande gick i skolan”