Krönika. Nanna Castillo.

2017-12-05 06:00

Berätta för mig, jag vill förstå

Främmande kvinnor över hela världen höll på att titta sig omkring för att upptäcka att de var inte ensamma.

Under tågresan till Göteborg, medan jag satt försjunken i mina böcker, trängde en liten röst igenom min tentaångest: “Mamma vad är mätå?”. Jag hade bättre uppsyn över vad jag kom att förstå var röstens storasyster, en uppenbarelse i regnbågsfärgat hår med svarta kläder och allmänt blasé min. “Metoo Klara, det heter metoo och det är en hashtag som en svart kvinna i USA skapade för att hjälpa fattiga kvinnor som blivit våldtagna ...  Jo men vaddå, det är sant, det var säkert med på Lilla aktuellt så varför skulle inte Klara få veta … äh men vaddå varför skulle hon vara för liten för att … näää men hon är också drabbad av patriataket … jaja pa-tri-ar-ka-tet då”.


BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8


Mitt i konversationen mellan storasystern och vad jag antar var deras mor, insåg jag att jag inte var den enda som satt och tjuvlyssnade. Min äldre bordsgranne hade släppt sin Sköna hem-tidning och satt med runda ögon framför mig.

“Ja men om det är så farligt att prata om metoo kan du förklara varför är det så farligt då. Varför kunde dessa svin hålla på så länge och göra så mycket skit mot så många. Berätta för mig, jag vill förstå!”

Min bordsgranne nickade så ivrigt att hennes vita page svängde. Samtidigt var det som en sorg drog över ­hennes ansikte. Hon lutade sig närmare mig och viskade:

“Det är precis vad jag har undrat i alla dessa år. Hur kan så få göra så många så illa. Alla mina väninnor berättar om hemska saker för mig nu fast jag har känt dem i hela mitt liv.”

Jag fick en klump i halsen. Främmande kvinnor över hela världen höll på att titta sig omkring för att upptäcka att de var inte ensamma. Att deras vänner, arbetskamrater, grannar, förebilder eller ännu värre, närstående, har varit drabbade.

Så där satt jag med mina böcker i sociologi och kände att det fanns så många olika förklarings­modeller men aldrig ett allmänt offentligt samtal om ­strukturerna som möjliggjorde att patriarkatets makt kunde leva vidare, ja inte förrän nu. När så många insåg att det här handlade inte om främmande människor någon annanstans, utan det här var del av deras vardag.

“Vem är svinen?”. Den lilla rösten skapade en tystnad i hela tågkupén. Jag och min bordsgranne nickade mot varandra. Ja, vilka är dessa svin. Och hur kunde de hålla på så länge. Storasystern kom till vår hjälp:

“Klara, alla killar som inte vill tänka på vad som är pa-tri-ar-ka-tet kan bli svin”. Där var det nära att min bordsgranne ställde sig upp och hurrade. I stället nöjde hon sig med att ivrigt ge mig tummen upp.

Vi kan verka hämndlystna, avfärdas som arga ton­åringar eller bittra medelålders kvinnor. Men sanningen är ute ur skammens källare, vi är alldeles alldeles för många som lidit i det tysta när vi i stället kunde ha organiserat oss och börjat förändra för länge sedan. Så hur kunde vi tystas ner, pacificeras och bortförklaras under så lång tid?

Jag och många andra vill ha ett öppet samtal om detta. Och vill att alla ska vara en del av detta samtal. Jag önskar att vi kunde prata om strukturer och system som vi ständigt återskapar, helt omedvetna, i vår vardag, för att förtrycka oss, både män och kvinnor, unga och gamla. Hittills har vi bara pratat om olika fenomen, vi har påpekat, skrikit, tjatat om sexism, rasism, åldersdiskriminering och så vidare.

Det börjar bli dags att vi tittar närmare på vilka mekanismer vi är drabbade av men som vi kan börja förändra genom att bli medvetna om dem. Så berätta för mig, för jag vill veta, vad tror du har format din självbild, vad tror du har präglat din bild av världen, vad är det som skapar din känsla av värde?

Det sista jag såg av den lilla familjen var storasyster som la sitt regnbågsfärgade hår på sin lilla­systers huvud medan de gick arm i arm ut i världen.