Krönika. Dag Thelander.

2017-08-08 06:00

Bilen som bot mot deprimerande sommarkris

Inget kändes bättre än förvandlingen det innebar att ta plats bakom ratten.

För ett tag sedan skrev jag om hur härligt det är att flyga. Nu ska jag skriva om hur härligt det är att köra bil. Om jag sedan försvinner får ni leta hemma hos min krönikörskollega och klimatidol Staffan Lindberg, där jag antagligen hänger bakbunden och munkavlad som ett spindelbyte.

Ändå kan det inte hjälpas: det är härligt. Idiotiskt och hänsynslöst, men härligt.

Denna inre konflikt är ny för mig. Långt sedan jag fått lappen tyckte jag tvärtom det var allt utom härligt. Jag fattade noll av retoriken kring fartens tjusning och kombinationen av kraft och kontroll. Jag var dålig och livrädd bakom ratten. Kontroll var det sista jag hade. När jag inte körde mot enkelriktat eller repade grannens Audi dundrade jag rakt igenom en rondell så fjädringen sjöng.

Men så flyttade vi till landet. Körningen blev en del av min vardag och mängdträningen gav resultat. Jag är fortfarande den sämsta föraren jag känner, men jag tar mig fram. Och vad värre är: jag har fått smak för det. Jag har insett att bilen är en trollstav vars förmåga att snabbt förflytta mig långa sträckor är sekundär. Viktigare är att den kan förvandla mig till någon annan. Någon starkare.

Det här blev särskilt tydligt under årets sommarkris. Några av er känner säkert igen syndromet. Punktligt, ett par dagar in på semestern, kommer en vecka eller så när man känner sig som jordens skräp. Tröttheten hinner ikapp. Bristen på struktur ger plats att ifrågasätta allt: slösar jag bort mitt liv? Överjaget har inget att göra förutom att gå igenom arkiven och varannan timme kommer det dragandes, med minnet av något särskilt misslyckat eller pinsamt.

Tidigare år har jag brukat rida ut sommarkrisen med folköl och serier. Men i år märkte jag att det enda jag verkligen ville göra var att köra bil. Inget kändes bättre än förvandlingen det innebar att ta plats bakom ratten. Jag kunde åka en mil fram och tillbaka till stan för en liter mjölk och en Twix.

Den här förvandlingen bygger på en sammansmältning mellan förare och fordon. Bilens hårda plåtskinn sluter tätt över mitt mjuka. Dess säkerhetssystem och speglar blir förlängningar av mina sinnen och jag styr den (efter mängdträningen) intuitivt som min egen kropp. Därför känns det inte bara som att jag har tagit plats i en farkost som är snabb, stark och farlig; utan som att jag själv övertagit dessa egenskaper. Jag blir en stålman. En mekanisk kentaur.

Extra underbart är hur jag dessutom kan innefatta mina nära i trollkretsen, hoppa in bara, och sola mig i deras tacksamhet. Med blinkers och tuta kan jag kommunicera med mina likar och de lyssnar och rättar sig. På många sätt är samvaron mellan bilar både mer jämbördig och mer hänsynsfull än den mellan människor.

Naturligtvis tycker jag fortfarande att bensinskatten borde höjas med tusen procent. Aldrig så poetiska skäl för motorsamhället väger lätt som kolmonoxid mot risken för allt livs utplånande. Men jag har fått en ny förståelse för alla de, i synnerhet, äldre män som inte på villkors vis kan tänka sig att avstå från sina stadsjeepar och Volvokombis.

Bilen erbjuder en flykt från skörheten och för många av oss säkert den enda. Att ge upp den blir tufft. Berövade flygförmåga, superstyrka och fjärrsyn får vi aldrig vara stålmän mer. Vi får leva som fumliga Clark Kent för alltid.

Bäst & sämst

Bäst just nu: Nya House of Cards verkar lovande.

Sämst just nu: Det nya parlamentariska läget verkar som House of Cards.