Krönika. .

2017-03-05 05:51

En skamlig undertext

Min kropp var utslagen men mitt sinne kokade. Det kokade av frågan: Varför hon och inte jag?  

Följ med mig ner i mörkret. För några veckor sedan fick jag veta att en bekant fått ett filmmanus antaget. Det fixade jag inte. På ett ögonblick knöt sig hela min kropp. Jag fick huvudvärk och dubbelseende. Allt började snurra. Resten av dagen låg jag i sängen bakom fällda persienner. Min kropp var utslagen men mitt sinne kokade. Det kokade av frågan: Varför hon och inte jag? Febrigt gick jag igenom mitt liv och allt kändes dumt och förfelat. Jag famlade efter en förklaring för att frita mig från ansvar. Jag tröstade mig med fantasier om hur filmen skulle misslyckas, om sura skådisar och dåliga recensioner. Till slut somnade jag. Jag vaknade lättad i tron att jag drömt alltihop, även nyheten om det antagna manuset. När jag mindes att den var verklig slog paniken till igen. På kvällen kom min fru hem. Jag berättade ynkligt om migränattacken men inte om orsaken.

Avundsjukan alltså. Så länge jag kan minnas har den varit mitt största problem. Starkare och mer förtärande än något annat. Från att för tio år sedan varit kronisk och akut har den nu nästan vuxit bort, men eftermiddagen i sängen påminde mig om hur den lurar under ytan. Och jag tror knappast att det bara gäller mig. Tvärtom har de fåtaliga, skygga samtal jag genom åren haft om avundsjukan gett mig skäl att tro att författaren Alain de Botton har rätt när han beskriver den som vårt samhälles ”dominerande känsla”. En skamlig undertext. Sällan utsagd, ständigt aktiv. 

Orden kommer från en TED-föreläsning med rubriken: A kinder, gentler philosophy of success. Där beskriver de Botton avundsjukan som nödvändig nattsida av en annars mest positiv utveckling mot ökad social rörlighet. En medeltida torpare som såg det kungliga följet dra förbi kunde säkert förbanna sin otur över att inte ha blivit född till kung, men han tänkte knappast: Det är mitt fel att jag inte är kung. Hade jag bara varit mer ambitiös och begåvad hade det varit jag där i den gyllene vagnen. I ett samhälle som vårt, där i varje fall idealt vem som helst kan bli vad som helst, blir däremot varje framgångsrik medmänniska en metafor för vårt eget misslyckande. Vi läser om hur mycket de hinner med och påminns om hur våra egna dagar rinner bort till ingen nytta. Vi ser deras succé och inser våra egna erövringars futtighet. Krisen detta skapar är djup och existensiell.

Och dessutom pinsam. Hur pinsam stod klart när jag nyss läste Ingmar Bergmans självbiografi Laterna Magica. Bergmans kollegiala missunnsamhet är välkänd. Bland andra Roy Andersson har vittnat om hur mästerregissören under sin storhetstid bevakade och motarbetade alla alltför lovande konkurrenter. Trots detta, och trots Laterna Magicas öppna skildringar av allt från barndomens avföringslekar till tonårens flört med nazism, nämns avundsjukan inte med ett ord. Ska man tro Bergman själv har hans kamp alltid förts vertikalt, mot Gud och Intigheten. Aldrig horisontellt mot andra filmskapare. Utelämnandet är begripligt. Att medge tävlandet skulle sabba den bild han i boken vill måla upp av sig själv som solitärt monument. Den avundsjuke placerar sig automatiskt i mängden, erkänner sig som liten och utbytbar. Det vill självbiografen självklart inte.

Och det vill ingen annan heller. Allra minst jag. Ändå tror jag att vi har allt att vinna på att riva tabut och börja prata om avundsjukan. I det tysta och skämsiga är den som mäktigast. 

Ni kan komma upp ur mörkret nu.

Bäst & Sämst

Bäst just nu: (Och alltid) Säkert!s nya Däggdjur.

Sämst just nu: Bonusfamiljen var en besvikelse. Se i stället Better Things.