Krönika. Alma Kirlic.

2017-06-13 06:00

Jag måste fylla min tid

Vi kan vara säkra på att nuet ständigt är på flykt.

Jag älskar att köa. Det låter knäppt, det är jag medveten om, men det bästa jag vet är när det uppstår luckor i tiden, små rymder som jag inte behöver fylla med innehåll. För varje år som går blir jag bättre på att ta vara på stunder av väntan. När jag hamnar i en kö finner jag ro i vetskapen om att kön går i sin egen takt, oberoende av min vilja. Visserligen kan jag välja mellan att vänta eller gå, men när jag väl valt att stå kvar är min vilja överflödig. Kön rör sig som den känner för och det enda jag kan göra är att finna mig i stunden och bara vara.


BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8


Är det vad de kallar att leva i nuet? Jag skulle tro det om jag inte var övertygad om att uttrycket ”att leva i nuet” bär på en motsägelse. Att leva i nuet förutsätter att det finns ett enda nu. Men av erfarenhet vet vi att nuen är många och att de envisas med att passera så snabbt att vi knappt hinner bli medvetna om dem innan de är borta. Enligt neurovetenskapen varar varje nu mellan två och tre sekunder, vilket betyder att känslan av att leva i nuet är förgänglig. Om vi ska försöka uppnå en nukänsla som består måste vi göra en ansträngning ungefär varannan sekund. Skulle vi bestämma oss för att verkligen leva i varje nu skulle vi vara så upptagna av ansträngningen att leva i nuet att vi skulle missa det.

Vi kan vara säkra på att nuet ständigt är på flykt. I detta nu när jag skriver det här är jag i 30-årsåldern och barnlös. Men detta nu när du läser det här är ett annat nu. I detta läsandets nu är jag i 40-årsåldern och barnlös. Inte mycket tid har gått mellan dessa två nu men beskrivningen av mig i läsandets nu har en annan innebörd. En barnlös kvinna över 40 kan beskrivas på många sätt. Självständig, sorgsen, stark, tragisk, levnadsglad, uppgiven, fri. Vilken beskrivning man väljer är beroende på vad man har för inställning till livet, men oavsett bär adjektivet barnlös på en mycket större betydelse om det beskriver en kvinna som passerat 40-årsstrecket än en yngre dito.

Varför är det så? Under det senaste året när min 40-årskris har gjort sig påmind har jag många gånger svurit över den förbannade nutiden som så gärna vill bestämma vad en kvinna ska vara och vad jag ska vara som kvinna. Samhället verkar anse att kvinnlig barnlöshet är synonym med meningslöshet. Livet tycks ha en förutbestämd gång. Födelse, barndom, utbildning, jobb, partner, barn, barnbarn, död. Alltså har den kvinna som inte får barn blott en tom tidslucka mellan nuet och döden.

Ändå fyller jag min tid. Jag måste fylla min tid. Inte bara för att den ska ha innehåll utan också för att finna min egen plats i den. De som blir föräldrar är garanterade en kontinuitet. De vet att det fanns något före dem och att något kommer att fortsätta efter dem. Men en som jag, barnlös kvinna vars fertilitet är på upphällningen, måste hitta en annan roll i det stora sammanhanget. Tanken på att det som var före mig och ledde till det som blev jag kommer att avbrytas och inte fortsätta in i framtiden är skrämmande.

Det är lätt att förbanna nutiden men det är inte den det är fel på. Någon vecka innan jag fyllde 40 snubblade jag över Marcel Prousts försök att fånga den flyende tiden. Där hittade jag en träffande beskrivning av barnlöshet: ”Hela min familj började för övrigt tycka att han åldrades på det onormala, överdrivna, skamliga och välförtjänta sätt som utmärker ungkarlar och alla dem för vilka den stora dagen utan morgondag tycks vara längre än för vanligt folk, därför att den för dem är tom och därför att det ena ögonblicket följer på det andra alltifrån morgonen, utan att fördelas på en barnskara.”

I Prousts ord finner jag en oväntad tröst. Tänk att en man som dog innan jag fanns har lyckats beskriva en känsla som jag bär på i dag. Och tänk att han dessutom formulerat den mer precist än jag själv klarar av. Förstå hur stort det är. Jag må inte ha någon barnskara att fördela mina ögonblick på men om mina ord någonsin lyckas beröra en annan människa på samma sätt har jag funnit min roll i tidens gång.

Bäst & sämst

Bäst just nu: Att sommaren är på ingång.

Sämst just nu: Det är fint med ljusa juninätter men de sabbar sömnen.