Krönika. Alma Kirlic.

2017-05-07 05:19

Tänk om han var ledsen

Vi lever faktiskt i ett fritt samhälle. Obscena gester är min demokratiska rättighet.

Det jag aldrig trodde skulle hända mig hände. När det blev dags att skriva en ny krönika hade jag inga uppslag. Jag tittade på molnen utanför fönstret och lät tankarna vandra. Ingenting dök upp. Jag tog en dusch eftersom jag vet att de bästa idéerna brukar komma med rinnande vatten och visst, ett par idéer kom, men så fort jag satte mig ner och började skriva blev resultatet stolpigt och trist. Ett tredje alternativ var att avhandla ett brännande ämne.

Yttrandefrihet till exempel? Efter ett par minuters överläggning med mig själv kom jag fram till att jag inte hade något att säga som inte redan sagts och lade ner det. Till sist bestämde mig för att gå ut på stan. De mest sanna idéerna kanske uppstår ute i verkligheten, tänkte jag, knöt vandringsskorna, tog på mig min finaste jacka och gav mig ut på promenad.

Där ute gömde sig solen bakom molnen och det blåste kallt men det var som det skulle. Aprilvädret ska ju vara otillfredsställande. Påskliljorna lyste gula i rabatten intill trottoaren. Påskliljor? Ska jag skriva om dem? De utgör en fin kontrast mot den gråa omgivningen. Kan jag använda dem som en metafor för, säg, hopp? Nej, det är för banalt. Ett bättre uppslag dyker kanske upp snart, tänkte jag och bestämde mig för att gå över till andra sidan gatan. 

När jag gick ut på övergångsstället såg jag en bil närma sig. Jag backade inte eftersom jag förväntade mig att den skulle sakta ner som bilar brukar göra, men den här föraren tryckte i stället på gaspedalen. Bilen kom emot mig i ökande hastighet, jag blev rädd, sprang över till andra sidan och, spontant och utan att tänka, räckte jag långfingret åt föraren. 

Varför gjorde jag det? Jag ångrade mig direkt, men nu var det gjort. Skamkänslorna sköljde över mig. Eftersom skam är en obehaglig känsla ville jag bli av med den och försökte hitta rationella förklaringar till min reaktion. Jag var tvungen att rättfärdiga mitt beteende för att framstå som god inför mig själv. En god människa agerar inte i affekt. En god människa tänker ett steg längre. En god människa gör inte obscena gester mot främlingar. Eftersom jag är god, tänkte jag, kan mitt agerande i den här situationen omöjligtvis vara mitt fel. Exakt. Jag kände mig utsatt och uttryckte min känsla. Just det. Vi kan till och med säga att jag använde min yttrandefrihet. Yttrandefrihet! Ja! Så var det så klart. Vi lever faktiskt i ett fritt samhälle. Obscena gester är min demokratiska rättighet.

Så här i efterhand framstår både situationen och min inre monolog som komiska. Att jag drar fram demokratiska värden ur rockärmen när jag behöver försvara mitt eget korkade beteende är skrattretande. Särskilt när jag innerst inne vet att det jag gjort inte är rätt. Tänk om föraren hade en dålig dag. Tänk om han var ledsen. Tänk om han precis blivit dumpad eller fått ett tragiskt besked och skyndade sig till en vän för att prata av sig. Han kanske var en mycket van chaufför och bedömde avståndet helt korrekt och därför kunde accelerera utan att riskera min säkerhet. Jag hann ju över gatan och ingenting hände. Förtjänade han då att bli behandlad så hjärtlöst av mig? Givetvis inte.

Hur jag än vrider och vänder på saken kommer jag fram till samma resultat. Jag gjorde fel. Jag lät känslorna ta över och agerade utan att tänka. Allt annat är dåliga ursäkter. Efterkonstruktioner. Jesus hade rätt. Jag vänder den andra kinden till och ger mig själv en örfil. Jag vet (tror jag) att Jesus inte förespråkade den sortens självspäkelse och jag är dessutom inte kristen men jag måste återställa ordningen. Oavsett vad som orsakat vår situation har min reaktion tillfört mer ondska i världen och kan därför inte rättfärdigas. En ond handling är ond oavsett vilka vackra värden jag väljer att klistra på den.

Om den som körde bilen läser det här vill jag härmed säga förlåt. Jag ska försöka att bättra mig. Och tack. Utan vårt möte hade jag fortfarande irrat runt i Uppsala utan varken insikt eller uppslag.

Bäst & Sämst

Bäst just nu: Kendrick Lamars nya album.

Sämst just nu: Att Kendrick Lamar inte verkar vilja spela i Europa.