Krönika. Alma Kirlic.

2017-11-14 06:00

Vi måste lägga fåfängan åt sidan och syna vår kultur

Hur många av oss har inte bagatelliserat en oinbjuden arm runt midjan eller en för närgången kram?

Jag minns dem så väl. De har andra namn men vi kan kalla dem Ava och David. Vi var 17 år och umgicks i samma kompisgäng. David var en charmerande ung man som varannan tjej i gänget var småförälskad i och Ava var en outsider som precis flyttat till staden och sökte ett sammanhang. Vi umgicks intensivt ett tag. Vi gillade samma musik och brukade festa tillsammans. Vi delade cigaretter och dansade och drack illegalt inköpt sprit. Allt kändes som en lek. Tills Ava en dag berättade att David våldtagit henne på en efterfest.


VAR MED OCH BRYT MEDIEMONOPOL

Teckna en prenumeration på din lokala ETC-tidning


Händelsen resulterade i att vi slutade umgås. Med Ava. När ord stod mot ord valde hela gänget att tro på honom. Efter en kort överläggning kom vi fram till att Ava egentligen var ganska konstig och att David visserligen kunde vara lite elak ibland men att han aldrig skulle begå en sådan sak. Inte han.

I dag när jag är vuxen har jag svårt att förstå hur jag kunde vara så kall. Varför lyssnade jag inte på Ava? Varför avfärdade jag hennes berättelse på den vaga grunden att hon inte var lika charmig som han? Det gör ont att tänka på hur fruktansvärt det måste ha varit för henne att inte bara ha blivit utsatt för våldtäkt utan också misstrodd och utstött av sina kompisar.

Samtidigt finns det en annan del av mig som säger att man inte ska döma människor på förhand. Det vore väl inte rätt att peka ut honom som våldtäktsman innan fallet prövats i domstol? Även om falska våldtäktsanklagelser är mycket ovanliga förekommer de i enstaka fall. Tänk om han var ett av de få oskyldiga fallen.

Sannolikheten var liten men inte obefintlig. Problemet var att det inte gick att tro på hans oskuld och samtidigt ta hennes historia för sann. I en situation där man känner både offret och förövaren tvingas man att välja sida och jag valde hans.

Det här dilemmat som en mans vänner ställs inför när de får höra att han utsatt en kvinna för våldtäkt gör livet extra svårt för våldtäktsoffret. Inte nog med att hon måste genomlida det trauma som en våldtäkt innebär, utan hon måste också slåss för att omgivningen ska tro på henne. Hans bekanta och vänner häpnar och säger att de har svårt att tro något sådant om honom. Medierna skriver om ”en misstäkt våldtäkt” som ”ska ha” ägt rum. I formuleringarna ligger en antydan om att det hon varit med om kanske aldrig hänt. Efterverkningarna av en våldtäkt lär vara ett extremt ensamt trauma.

Det hela försvåras av att det i många fall är svårt att bevisa att en våldtäkt ägt rum. Även om kvinnan orkar anmäla och gå igenom en rättsprocess kan det ändå sluta med att en skyldig gärningsman frias. Sett ur hennes perspektiv är det lätt att tappa tron på rättvisan. Särskilt om omgivningen tolkar den friande domen som bevis på hans oskuld. Är han oskyldig i deras ögon betyder det att de anser att hon ljuger.

Uppenbarligen finns det ett glapp mellan lagen och verkligheten i fråga om våldtäkt. Därför kan jag förstå lockelsen i att hänga ut misstänkta gärningsmän. Men folkdomstolar lär knappast göra samhället mer rätt­säkert. Om vi vill komma åt problemet måste vi i stället syna vår kultur. Vi måste lägga fåfängan åt sidan och våga se att våldtäkter inte är en anomali utan en logisk konsekvens av normer som vi själva medverkar till att upprätthålla.

Hur många av oss har inte sett någon bli utsatt för ovälkomna närmanden och låtit bli att reagera? Hur många av oss har inte skrattat åt plumpa skämt? Hur många av oss har inte bagatelliserat en oinbjuden arm runt midjan eller en för närgången kram? Gång på gång väljer vi att spela med i det sociala spelet eftersom vi inte vill förstöra stämningen.

Men varje gång vi har överseende med gränslöst beteende medverkar vi till att skapa en kultur som möjliggör övergrepp. Det är dags att vi slutar med det och börjar våga orsaka dålig stämning. Inte bara med hashtagar på sociala medier utan också i verkligheten, överallt, varje dag. Ju fler vi är som gör det desto snabbare förändring. Nu kör vi. Tiden är kommen.

Bäst & sämst

Bäst just nu: Kraften i #metoo. Kanske är det början på en revolution.

Sämst just nu: Vintermörkret. Det är månader kvar till våren. Hur står vi ut?