Kultur & Nöje.

2017-11-10 12:00

90-talskänsla när Pale Honey intar Katalin

På några få år har de gått från harvande i replokaler till att bli en hoppingivande musikexport. Trummisen Nelly Daltrey och gitarristen och sångerskan Tuva Lodmark ser fram emot sin spelning i Uppsala.

När ETC Uppsala når Tuva Lodmark i Pale Honey står hon och Nelly Daltrey på Reykjaviks flygplats. De har spelat på en stor isländsk musikfestival och har ett långt turnéschema framför sig. Det har inte tagit bandet lång tid att bli något av en svensk pop-export som får musikjournalister i både Sverige och andra länder att rysa av välbehag. De skriver att de känner igen ”stämningar och sound från Sonic Youth, Mazzy Star och PJ Harvey”, och förklarar att bandet har gett ”90-talet nytt liv”.


VAR MED OCH BRYT MEDIEMONOPOL

Teckna en prenumeration på din lokala ETC-tidning


Själva är Pale Honey denna morgon trötta men glada efter ett gäng spelningar som har känts annorlunda mot tidigare.

– Det märks att vi har fått en egen publik som är där för att det är vi som spelar, inte för att vi är förband åt någon – det är folk som har lyssnat på musiken och sjunger med i våra låtar, och det känns verkligen skitkul, säger Tuva Lodmark.

Känner ni er som rockstjärnor?

– Inte rockstjärnor direkt, men det blir en gemenskap med publiken som är fin – att vi delar det här med dem.

Stora på Island

Efter spelningen i Reykjavik kollade Tuva Lodmark upp Spotifys statistik och såg att bandet tillhörde de tio mest spelade i staden. Annars har utlandsturnerandet mest gått till Storbritannien, Tyskland och Polen.

Nu blir det Uppsala och Katalins publik som får chansen att uppleva dem.

– Vi har faktiskt spelat i Uppsala en gång förut, på V-dala nation. Det var mysigt, säger Tuva Lodmark.

Hon och Nelly Daltrey började göra musik tillsammans när de gick i högstadiet, uppmuntrade av en mattelärare. Då var de bara två i bandet – en på trummor och en som spelade gitarr och sjöng – och så fick det fortsätta.

Är det inte begränsande att göra musik bara med de instrumenten?

– Nej. I början stod vi i en replokal och det blev väldigt baserat på trummor och gitarr. Men när vi skriver musik nu lägger vi ju in en del ljud genom datorn, så det känns rätt bra.

– Fast vi måste ju anpassa musiken så att den ska funka när vi spelar live också, så visst tänker vi på det.

2015 slog ni igenom stort med er första skiva. Nu har ni släppt ett nytt album, ”Devotion”. Berätta lite om det.

– Vi började arbeta med skivan för två år sedan. Det var lite annorlunda från första skivan – då tog vi bara med en massa låtar som vi har skrivit genom åren. Nu har vi varit noggranna, tagit ut soundet, lekt med ljudet och skalat bort många låtar – vi har verkligen valt aktivt vad som ska vara med och passar in på den här skivan.

Vilken låt tycker du bäst om på skivan?

– Det är nog ”The heaviest of storms”. Det är känslan i den som betyder mycket – och den bara kom.

I dag har de två bästisarna från högstadiet växt ihop både privat och i sitt musikaliska projekt, även om de faktiskt också hinner med att studera på heltid mellan alla spelningar. De har blivit tajta, men är inte rädda att gå varandra på nerverna.

– Vi hänger med varandra jämt, även när vi inte håller på med musik. Det är lite som ett äktenskap, eller kanske en syskonrelation, förklarar Tuva Lodmark.

Många kritiker skriver om att de hör 90-talets sound i er musik. Hur ser ni på det?

– Det är smickrande. Vi lyssnar nog väldigt mycket på 90-talsmusik. Radiohead är min favorit bland de banden.

Vad har ni för mål med musiken i framtiden?

– Vi hoppas väl att vi ska kunna få syssla med musik på heltid utan att oroa oss för ekonomin och behöva ta andra jobb. Att kunna leva på musiken.