Kultur & Nöje.

2017-10-13 12:03

”Jag vill fråga om min smygreligiositet”

Hon är dramatiker och författare och leder teatern Brunnsgatan Fyra i Stockholm. Han är präst, serietecknare och konstnär. På tisdag ses de på Stadsbiblioteket och diskuterar om Gud har humor.

Martina Montelius

Du kommer att samtala med Kent Wisti på temat ”Har Gud humor”. Vad kommer du att vilja berätta om under det samtalet, tror du?

– Jag kommer nog att vilja rådfråga honom, lite försiktigt, om min smygreligiositet. Jag är officiellt ateist, men det hindrar mig inte från att prata en del med Gud mellan varven. Vad tror Kent att Gud tycker om det? 


VAR MED OCH BRYT MEDIEMONOPOL

Teckna en prenumeration på din lokala ETC-tidning


 Vad säger du? Har Gud humor?

– Om Gud finns är det yttersta beviset på hens humor att hen skapade humorlösheten. Jag tror att humorlöshet finns för att roa världen. 

Vad är din inställning till religion i övrigt?

– Den är komplicerad. Jag ogillar hierarkier, och många religiösa samfund är onekligen gravt hierarkiska. Likaså ogillar jag tanken på synd och straff. Jag tror på ansvar för våra handlingar i det här livet, snarare än i nästa. Men å andra sidan finns det många religiösa texter och riter som jag uppskattar mycket; de som handlar om tröst, försoning och ett sammanhang större än det vi har i vårt omedelbara synfält. Samt idén om att leva för andra människor snarare än för det egna välbefinnandet. Religionen är mångbottnad, som livet. 

Jag har sett att du har beskrivit teatern som en kyrka för icke-troende. Kan du utveckla det lite?

– Teatern är ett rum dit människor kan komma med sin smärta, förvirring och sorg, och pjäserna och skådespelarna axlar det åt dem en stund, hjälper dem att utveckla sina tankar och komma i kontakt med sina känslor, utan motprestation. Däri ligger likheten. Vi får, om teatern gjort sitt jobb ordentligt, koncentrera oss på essensen av en viss fråga, vissa tankar och känslor, utan distraktion. Vi får skratta och gråta utan att bli betraktade och bedömda. I teatersalongens mörker kan en människa bli befriad och förlåten, precis som i kyrkan, när kyrkan gör sitt jobb. 

Ni gör båda humor av sådant som är deprimerande. Hur går det till, för dig?

– Essensen i mycket av det jag gör i mitt arbete är skrattgråten. När ett skratt slår över i gråt, eller tvärtom. Vi använder samma muskler när vi skrattar som när vi gråter, och det tragiska vi går igenom i livet är ofta absurt till sin natur. Jag försöker hitta ett språk som innefattar båda känslolägena, samtidigt. Det gör jag genom att leta efter rätt ord, rätt bild, förkasta, leta igen, tills jag i bästa fall hittar rätt. 

En fråga som du skulle vilja ställa till Kent Wisti?

– Kan Gud skratta åt sig själv? 

Kent Wisti

Du kommer att samtala med Martina Montelius på temat Har Gud humor. Vad säger du? Har Gud humor?

– Jag vill svara nej. Humor är en väldigt mänsklig egenskap och det skulle peka på vad vi kallar för en antropomorf gudsbild – att Gud är en gubbe på ett moln.

– Samtidigt sägs det ju att människan är skapad till Guds avbild. Humorn är en del av den mänskliga egenskapen att kunna föreställa sig saker. Det är den starkaste av gudslikheter, som vi ser i leken, konsten, och det mänskliga hoppet. Det är farligt att tappa den förmågan.

Ateisten Stephen Fry menar ju att om Gud finns skulle han vara en galning med sjuk humor – sett till allt ont i värden som människan inte kan påverka.

– Då kommer vi in på allmaktsbegreppet. Men jag föreställer mig inte att det är Gud som ger ett fyraårigt barn cancer eller skapar all världens elände. Vi lever inte i en fulländlig skapelse. Den kristna gudsbilden utgår ju från en Gud som har levt som människa, som själv har hängt och skrikit ut gudsövergivenhet i dödsögonblicket och delat mänsklighet. Men det finns också en kristen föreställning om ett förlorat paradis utan lidande som vi längtar till.

Du har ju själv använt humor i kyrkan och genomförde en så kallad roast av Gud där du bjöd in komiker till kyrkan.  Är det kul att driva med kristendomen och varför?

– Inte bara kul utan nödvändigt för att ha en levande tro. Det handlar om att skilja på vad Gud är och att leva med mänskliga gudsbilder som förlamar och stänger in mer än de befriar. Det handlar om att räcka långfinger åt den gudsbilden. Man måste skilja på form och innehåll. Kyrkan är i sig en mänsklig institution och ibland kantrar det över till det löjliga.

Ni båda gör humor av sådant som är deprimerande. Hur går det till, för dig?

– Jag är ganska impulsstyrd när gäller det. Jag har tekniken för mina satirbilder riggad i telefonen så när jag får en impuls är det som att skriva ett sms.

– I och med att jag är präst och möter människor i livets alla skeden så blir det ofrånkomligt att jag får med något existentiellt i mina samhällskommentarer. Min favorit är en kasse som jag gjorde för tankesmedjan tiden inför S rikskongress. Jag ville lyfta fram den folkhemsnostalgi i S som jag tycker är sorglig, på ömsint sätt. Det blev en gubbe på kanske 70–80 år som sa att ”man fick hångla lite mer på Tage Erlanders tid”. Jag ville att det skulle vara en kommentar innesluten i ömhet och peka på förgängligheten och den egentliga längtan efter varandra som är allmänmänsklig.

Vilken fråga skulle du vilja ställa till Martina Montelius?

– Jag går in i det förutsättningslöst. Jag har en grej när det gäller namn också så första veckan efter att det här hade bokats in gick jag omkring och föreställde mig att det var Maria Montazami jag skulle prata med.