Ledare. Anders Fraurud.

2017-10-09 06:00
”I vår tid när de samlade rikedomarna mätt som BNP är större än någonsin har fördelningen blivit alltmer ojämlik”, skriver Anders Fraurud. Bild: Hasse Holmberg/TT
”I vår tid när de samlade rikedomarna mätt som BNP är större än någonsin har fördelningen blivit alltmer ojämlik”, skriver Anders Fraurud.

”Den självklara ordningen”?

Tjänarsamhället börjar åter kunna anas.

Länge var Sverige ett land där klassklyftorna minskade samtidigt som den gemensamma välfärden byggdes ut. I dag talar även partiledare inom borgerligheten om ökade klassklyftor. Siffror och forskning kring denna utveckling finns det gott om. Det vände kring 1980, efter en lång period av tidigare utjämning. I vår tid när de samlade rikedomarna mätt som BNP är större än någonsin har fördelningen blivit alltmer ojämlik.


VAR MED OCH BRYT MEDIEMONOPOL

Teckna en prenumeration på din lokala ETC-tidning


Detta samhälle med ökade klassklyftor syns på en mängd olika sätt. Inkomsterna av kapital har ökat. Främst har de ökat för de redan rikaste. Antalet miljardärer är därför större än någonsin. Löneklyftorna har ökat. Antalet industriarbetarlöner på en direktörslön har ökat från 5 till 54. De allra fattigaste har halkat efter inte bara relativt utan även i absoluta mått. Alltfler – främst unga och nyanlända eller papperslösa –  arbetar under förnedrande och otrygga anställningsformer. Nya löne- och styrsystem har dessutom bidragit till att öka rädslan och tystnaden på många arbetsplatser. Till det kommer att vi inte längre på samma sätt kan lita på och känna oss trygga när det gäller välfärden.

Under denna utveckling börjar sådant som hörde till ett äldre klassamhälle att komma åter. En sådan sak är framväxten av och även olika försök att på politisk väg skapa nya undergrupper i samhället. Grupper med mycket låga inkomster. Otrygga, ofria och i stark beroendeställning till den de anställs av.

Nu föreslår till exempel de borgerliga partierna något som de kallar ”inträdesjobb”. Det ska kunna gälla i tre år för människor under 23 år utan fullständig gymnasieutbildning och för människor som kommit till Sverige de senaste fem åren. Enligt förslaget ska de arbeta för 70 procent av ingångslönen, med ett lönetak på 21 000 kronor. Det innebär att den högsta lön som dessa människor ska kunna komma upp till är 14 700 kronor i månaden. Man pratar om ”enkla jobb” och jobb i tjänstesektorn. Tjänarsamhället börjar åter kunna anas.

Ibland uttrycks motiven för detta nygamla tjänarsamhälle på ett mer rättframt vis än i allianspartiernas mer inlindade retorik. I våras läste jag till exempel en blogg av Patrik Engellau (styrelseordförande i den nyliberala tankesmedjan Stiftelsen Den nya välfärden). Han talade öppet om att återskapa ett tjänarsamhälle och motiverade det med att det handlar om att ”bereda plats för migranterna på arbetsmarknaden”. Han tyckte att det ”vore det naturliga att dessa fick försörja sig enligt den självklara ordning som råder i resten av världen, nämligen just som tjänare i hemmen”.

Och – skrev han i längtansfull ton –  ”Vi har glömt hur man har tjänare”.

Det är ju inte riktigt sant eftersom antalet människor som arbetar i andras hem har ökat på senare år, antingen de arbetar svart eller är anställda genom Rut-avdrag. Men oavsett hur det är med glömskan inom överklassen så finns det förhoppningsvis tillräckligt många som –  utan att ha egna erfarenheter eller minnen av det –  kan leva sig in i hur det är, eller var, att vara tjänare.

Om vi inte vill ha alltmer av det gamla klassamhället tillbaka, där både klassklyftorna och splittringen mellan olika lönearbetare bara ökar, så kan det vara viktigt att förstå hur det gick till när det gamla klassamhället började brytas ner. Att det inte gick av sig självt utan att det var ett resultat av kamp och organisering. Av starka folkrörelser och inte minst av en tilltro till politikens möjligheter att ingripa i stället för att blint lita till marknadskrafterna. Folkrörelser som inte accepterade tanken på orättvisorna som ”den självklara ordningen”.

Så byggdes välfärdssamhället. På samma sätt måste vi i dag åter våga lita till organiseringens och politikens möjligheter. Att skapa jobb handlar i grunden om att möta alla de behov som finns i samhället. Att utbilda och organisera människor för att göra dessa jobb. Eftersom inte marknadskrafterna lyckas med detta måste vi gemensamt som samhälle göra det genom djärva politiska beslut där bara fantasin sätter gränserna.

Läs andra artiklar av Anders Fraurud