Ledare. Mona Camara Sylvan.

2017-08-21 06:00
Organisationen “Ung i Sverige” står i skrivande stund på Medborgarplatsen i Stockholm och sittstrejkar mot den kapitalistiska och fascistiska nationalstaten, för sin rätt till liv och trygghet.  Bild: Lars Pehrson/SvD/TT
Organisationen “Ung i Sverige” står i skrivande stund på Medborgarplatsen i Stockholm och sittstrejkar mot den kapitalistiska och fascistiska nationalstaten, för sin rätt till liv och trygghet.

Håll ihop och bredda er

Arbetarrörelsen ska aldrig utgöras av en grupp starka stolta vita cis män som kämpar mot etablissemang och elit.

Liberaler och fascister kannibaliserar på arbetarrörelsens kadaver när vi sparkar på varandra, i stället för uppåt. Ingen, förutom de som äger produktionsmedlen, de som lever på mervärdet av vårt arbete, tjänar på att arbetare ställs mot arbetare.

Hamnarbetarna, sopstrejkare. Vi backar er! Men vi hoppas att ni kommer till våra barrikader när larmet går. För samtliga måste ställa inre stridigheter åt sidan och backa varandra urskillningslöst och villkorslöst, när vi ställer oss upp mot ägare och chefer. När vi reser oss mot den kapitalistiska nationalstatens internaliserade rasism och fascism.

Det kan tyckas svårt, särskilt för de som slavar i hemtjänsten för 13 500 kronor i månaden efter skatt, särskilt när man även är ensamstående med barn. I en situation där livet aldrig går ihop. Där möjligheten att gå ut i strejk är lika möjligt som en resa till månen, då du talar dålig svenska, är anställd via ett bemanningsföretag som hyr ut dig till alla möjliga platser. När du samtidigt står för 100 procent av det reproduktiva arbetet, hem, barn, föräldramöten, städ och hushåll av hemmet. Föräldraskapet och omvårdnaden av de små. Och arbetet. Heltid. ”Flexibla tider”, kvällar, nätter och helger.

Ja. Organisering. Vägen till kollektiv organisering, facket, arbetarrörelsen känns avlägsen. Vem organiserar prekariaten? Organisationen “Ung i Sverige” står i skrivandes stund på Medborgarplatsen i Stockholm och sittstrejkar mot den kapitalistiska och fascistiska nationalstaten, för sin rätt till liv och trygghet. Tänk om den enade arbetarrörelsen och facken stod där med dem! Medborgarplatsen skulle aldrig räcka till. Vi skulle komma att ockupera huvudstaden!

Så ja, som kvinna och/eller rasifierad, som nyanländ, ensamkommande ungdom, eller som huvudansvarig för det reproduktiva arbetet bortom den reguljära arbetsmarknaden, med en tröttsamt, ständigt, given lägre lönenivå än mansdominerade yrken, så kan frustrationen över männen som stolt lyfter fanan och höjer sin rätt mot ägare och chefer skava.

En kanske tänker, var kan jag klaga? Vilken kollektiv rörelse står med och bakom mig när jag yrar mig igenom vårdplatser och äldreboenden på nätterna? Men, vi ska aldrig vända oss emot varandra. Vi står redan splittrade. När arbetarklassen vänder sig mot varandra så seglar rasister, fascister och marknadsliberaler uppför folkhemmets grå, och nu ständigt sinande, slamtäckta bäck och tar plats på Rosenbad. De hissar redan sin brunblåa flagga och kannibaliserar på arbetarrörelsens kadaver.

Socialismen, feminismen och antirasismen måste stå samman, starka, kanske inte utan inre motsättningar för javisst! – det kommer, och bör alltid finnas, ett levande ideologiskt samtal som driver rörelsen framåt. Men utan känslor av hämnd, av oginhet, utan konflikten kring vem som ska få äga frågan om vilken kamp som är viktigast. Vi jobbar alla på, ibland på varsitt håll, ibland tillsammans, men när larmet går så ska vi backa varandra! När larmet går och det är dags att ställa sig på barrikaden så ska vi inte tvivla, vi ska handla!

Jag vet att den klassiska arbetarrörelsen i alla tider har lyft männen, de vita männens rätt till arbete. När männen förr var ute och kämpade för rätten till drägliga arbetsvillkor så lagade kvinnorna maten till demonstrationerna, tog hand om barnen och de äldre.

I dag gör de till stor del samma sak, plus att de samtidigt arbetar i de vårdande sektorerna, dit arbetarrörelsens fokus sällan når med samma självklarhet. De jobben som de vita arbetarna sedan inte vill ha, skyfflas i stället över på ny­anlända, migrantarbetare eller på den svarta arbetsmarknaden. Därtill närs splittringen mellan de utsatta och de än mer utsatta.

Men vi ska aldrig stå still när ­larmet går. Vi ska alltid backa. Backa era systrar och ickebinära syskon, backa era funkisfamiljer, backa era nyanlända kamrater. Inkludera och bredda kampen! Arbetarrörelsen ska aldrig utgöras av en grupp starka stolta vita cis-män som kämpar mot etablissemang och elit.

Det är den enda vägen framåt. Det är det enda alternativet vi har. Annars begravs vi alla levande i den brunblåa sörjan som nu hissar flaggan i våra kommuner, i riksdagen och i världen.