Ledare. Fredrik Jansson.

2017-10-23 06:00
”Genom att ha generella lösningar i välfärden som kommer alla till del slipper man bygga upp en kostsam kontrollerande byråkrati för att försäkra sig om att det bara är de verkligt behövande som får barnbidraget”, skriver Fredrik Jansson. Bild: Hasse Holmberg/TT
”Genom att ha generella lösningar i välfärden som kommer alla till del slipper man bygga upp en kostsam kontrollerande byråkrati för att försäkra sig om att det bara är de verkligt behövande som får barnbidraget”, skriver Fredrik Jansson.

Välfärden måste vara generell – eller inte alls

Den majoritet som jobbar och betalar skatt men inte får barnbidrag på grund av något för hög inkomst skulle mycket väl kunna börja känna agg mot de som får bidraget.

När finansminister Magdalena Andersson (S) presenterade höstens budgetproposition var den fylld med välfärds­reformer på ett sätt som vi inte har sett på flera decennier i Sverige. Där fanns exempelvis miljardsatsningar på lägre skatt för pensionärer, bättre villkor för vårdpersonal, stöd för en jämlikare skola och avdragsrätt för fackföreningsavgiften. Och så fanns det en höjning av barnbidraget. 200 kronor extra i månaden för varje barn i Sverige. Den första höjningen av det generella barnbidraget sedan regeringen Persson höjde det med 100 kronor 2005.


VAR MED OCH BRYT MEDIEMONOPOL

Teckna en prenumeration på din lokala ETC-tidning


Samtidigt höjdes dock röster som argumenterade att det här var slöseri med pengar. För högern handlar det som vanligt om sossarnas ”bidragslinje”, att ”svenskarna är mentalt handikappade och indoktrinerade att tro att politiker kan skapa och garantera välfärd” för att citera en gammal moderat partiledare och statsminister. Den typen av kritik kan vi bortse ifrån här eftersom den är väntad utifrån dess ideologiska hemvist.

Men från de kritiker som snarare beskriver sig som vänster är argumentationen en annan: varför ska vi ge barnbidrag till höginkomsttagare som ändå bara stoppar in pengarna på ungarnas bankkonto när vi skulle kunna satsa än mer på de som verkligen behöver pengarna?

Argumentet är känslomässigt riktigt. Den deltidsarbetande ensamstående morsan i förorten eller bruksorten är givetvis mer hjälpt av barn­bidraget än vad överklassparet på Solsidan är. För henne kan en höjning av barnbidraget vara avgörande för huruvida hon har råd att köpa vinterjacka till både barnen och sig själv, eller om hon måste prioritera barnen och själv frysa.

Men att barnbidrag betalas ut för alla barn är inte så ologiskt som det kan verka vid en första anblick. Genom att ha generella lösningar i välfärden som kommer alla till del slipper man bygga upp en kostsam kontrollerande byråkrati för att försäkra sig om att det bara är de verkligt behövande som får barnbidraget. Dessutom för barn med sig kännbara kostnader även för föräldrar som har hyfsade löner.

Men den generella välfärden för också med sig en annan avgörande fördel. Det är nämligen så att generella välfärdssystem skapar förtroende och betalningsvilja gentemot systemet. Skattebetalarna är helt enkelt mer benägna att bidra till välfärden om de känner att de också får ut något ur den.

En modell som i stället bygger på att man behovsprövar barnbidraget skulle alltså inte bara innebära en kontrollapparat för att se till att det bara är de med verkliga behov som får tillgång till det. Det skulle också innebära att förtroendet och betalningsviljan urholkades. Den majoritet som jobbar och betalar skatt men inte får barnbidrag på grund av något för hög inkomst skulle mycket väl kunna börja känna agg mot de som får bidraget. Tongångarna skulle snabbt kunna bli ”varför ska vanligt folk behöva betala skatt för att försörja lata bidragstagare som bara ynglar av sig och inte tar ansvar för sin egen situation?” Det vill säga ungefär den stämning som högern försökte piska upp under sina åtta år vid makten genom att tala om en moderat arbetslinje som stod i kontrast till en socialdemokratisk bidragslinje.

Vi ska vara stolta över den generella välfärd som har byggts upp i det här landet. Men den är inte självklar. Det finns inget i svenskens kynne som gör hen naturligt mer generös än andra. Det handlar om system som är uppbyggda för att fostra tillit till både samhälle och medmänniskor.

Tack vare det har vi sluppit en del av den misstro som annars kan finnas mellan låginkomsttagare och medelinkomsttagare. Folk med vanliga inkomster ser inte i samma utsträckning som i exempelvis USA ner på de sämst lottade i samhället. Något som anses vara en delförklaring till varför det som kallas vit arbetarklass i USA i stor utsträckning röstade på Donald Trump och därmed avgjorde presidentvalet förra hösten.

Kontentan är att en gemensamt finansierad välfärd också måste vara en generell välfärd. Annars riskerar den snabbt att erodera till ingen välfärd alls.

Läs andra artiklar av Fredrik Jansson