Reportage.

2017-06-07 10:53
Louise Engelbrektsson och Hanna Johansson har varit friska från sina ätstörningar i flera år. Nu vill de hjälpa andra med samma problematik. Bild: Per Johansson
Louise Engelbrektsson och Hanna Johansson har varit friska från sina ätstörningar i flera år. Nu vill de hjälpa andra med samma problematik.

”Jag blev otroligt bra på att räkna kalorier”

De kände att de inte hade kontroll över sina liv och bestämde sig för att åtminstone hålla koll på vad de åt. Både Louise Engelbrektsson och Hanna Johansson har lång erfarenhet av ätstörning, men är i dag friska och hjälper i stället andra.

23-åriga Hanna Johansson har varit frisk i fyra år och 20-åriga Louise Engelbrektsson i två. De berättar att de har blivit bra på att sänka kraven på sig själva och ta dagen som den kommer. Båda har fått orken tillbaka efter år av orkeslöshet. För Louise Engelbrektson började allt när hon var i 13–14-årsåldern.

– Jag hade dålig självkänsla, var stressad över skolan och ville prestera bra där. Samtidigt blev min pappa allvarligt sjuk. Det jag kände att jag kunde kontrollera var just maten. Jag började skära ned på skolmaten och blev otroligt bra på att räkna kalorier i huvudet.

Samtidigt förändrades hon som person, tappade orken och var inte lika trevlig som förr, vilket gjorde att både kompisarna och en av lärarna på hennes skola hemma i Stockholm blev oroliga.
– Läraren tog in mig i ett rum och pratade. Hon hade blivit orolig över mig av det hon själv hade sett och av det mina kompisar hade berättat. 

”Jag hade stora krav på mig själv”

I dag tycker Louise att det var jättebra att läraren tog sitt ansvar, men då reagerade hon först med ovilja innan hon gick med på att träffa skolkuratorn. Och även om hon fick hjälp att prata om sina stressproblem erkände hon inte att hon hade problem med ätstörning, problem som fortsatte i flera år framåt.

– Jag pendlade rätt mycket i vikt och var under långa perioder normalviktig. Det var inget som syntes utåt, men mitt liv kretsade helt kring mat. Skulle jag äta middag med någon var jag tvungen att planera så att jag inte stoppade i mig för mycket kalorier innan och bestämde i förväg vad jag skulle äta. Det tog väldigt mycket energi som jag hade behövt till annat. Det där är ju år som kan vara så himla roliga, när man växer upp och hänger med kompisar.


BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8


När Louise Engelbrektson var 17 år fick hon till slut diagnosen ätstörning UNS (utan närmare specifikation), den vanligaste formen som varken handlar om ren anorexi eller ren bulimi. Det blev också början på vägen ut ur sjukdomen.
– För mig och mina närstående var det väldigt viktigt att jag fick en diagnos. Då fanns det något att ta på allvar och arbeta emot och jag fick också väldigt mycket stöd av familjen.

Studerar till dietist

Hanna Johansson, uppvuxen i Morgongåva, har en liknande berättelse. Hon insjuknade redan sommaren före högstadiet.
– Jag var stressad inför högstadiet och hade stora krav på mig själv för hur jag skulle vara som vuxen. Jag började titta på tv-programmet Du är vad du äter och eftersom jag alltid hade varit en ganska lättpåverkad person bestämde jag mig för att lyssna på det de sade i programmet utan att förstå att det hade en helt annan målgrupp än 12-åriga tjejer.

Även i Hannas fall reagerade omgivningen. Hon fick komma till en mottagning i Västerås, men där fanns ingen plan för 12-åringar. Efter Heby kommuns länsbyte kom hon i stället till Akademiska sjukhuset där hon fick dagvård. Hon fick hjälp i flera år innan hon i 17-årsåldern fick höra att hon var frisk. 

– Jag kände mig inte frisk, men trodde att det var så bra jag kunde bli. Men några år senare, när jag började plugga teater på en folkhögskola insåg jag att jag måste börja äta om jag skulle orka med, säger Hanna Johansson som i dag studerar till dietist.

Louise Engelbrektson fick samma insikt när hon efter gymnasiet jobbade ett år som flygvärdinna. De oregelbundna arbetstiderna och det faktum att hon måste äta ordentligt för att orka med det slitiga jobbet blev en räddning för henne. I höstas flyttade hon till Uppsala för att börja plugga, men försöker att inte ha för hård press på sig själv.

– Jag är här minst lika mycket för studentlivet som för studierna. Det är roligt att plugga, men det är inte allt eller inget som gäller längre.

Viktigt med stöd från vänner och familj

I höstas gick hon med i riksföreningen mot ätstörningar, Frisk och fri, och i dag är hon ute på skolor och håller workshopar om självkänsla.
– Det gör mig väldigt stärkt att vara ute och prata om de här frågorna, säger hon.

På samma sätt blir Hanna Johansson stärkt av att vara mentor åt dem som är på väg ur eller precis har kommit ut ur sin ätstörning.

De är båda bevis på att egen vilja spelar stor roll för den som ska ta sig ur sin ätstörning, men att stödet från vänner och familj också är oerhört viktigt. Vi frågar dem hur man som anhörig eller kompis ska bete sig.

– Som förälder eller sambo ska du komma ihåg att du är närstående och inte behandlare. Se till att personen får vård, men ha själv fokus på att hålla koll på hur personen mår snarare än hur mycket han eller hon har ätit, säger Hanna.

– Och det är egentligen samma sak med kompisar. Visa att du bryr dig, men utan att vara kontrollerande, säger Louise.    

Fotnot: Hit kan du vända dig! 
• Ätstörningsenheten för vuxna vid Akademiska sjukhuset: 018-611 52 68
• Barn-- och ungdomspsykiatriska ätstörningsenheten: 018-611 25 38
• Uppsalaavdelningen av Frisk och fri kan kontaktas via uppsala@friskfri.se Organisationen har även en stödtelefon som går att ringa på bestämda tider. 

Mer info på: friskfri.se

Ätstörningens dag för andra året
• Sedan förra året är i dag den 2 juni den internationella dagen för bekämpning av ätstörningar. Dagen kom till genom en diskussion i nätverket International Eating Disorders Action, som består av bland annat föräldrar, tidigare sjuka och yrkesverksamma inom psykiatrin. I år kommer det också att vara extra fokus  på nio sanningar som slår hål på de myter som finns kring sjukdomen.
1. Många individer med ätstörningar ser friska ut även om de kan vara mycket svårt sjuka.

2. Familjer får inte skuldbeläggas. De kan snarare vara en mycket värdefull tillgång i behandlingsarbetet.

3. En ätstörningsdiagnos är en hälsokris som stör både individens och familjens möjligheter att fungera.

4. Ätstörningar är inte ett val utan ett allvarligt tillstånd som påverkas av biologiska faktorer.

5. Ätstörningar kan drabba alla oavsett kön, ålder, etniskt ursprung, kroppsform, vikt, sexuell läggning och socioekonomisk status.

6. Ätstörningar är förknippade med förhöjd risk för både suicid och medicinska komplikationer.

7. Arvs- och miljöfaktorer spelar en viktig roll i utvecklandet av ätstörningar.

8. Vem som drabbas av ätstörningar styrs inte enbart av gener.

9. Det går att bli helt frisk från ätstörningar. Tidig identifikation och behandling är viktig.