Krönika. Alma Kirlic.

2017-12-19 06:00

Aldrig en begravning

Jag vet inte hur många närståendes bortgångar jag har begråtit i min ensamhet.

Hon bodde i ett hus under ett valnöts­träd som sträckte sig upp från en sluttning. När valnötterna föll ner på hösten och samlades vid husväggen plockade hon dem och la dem i sin hemflätade korg. Ett stenkast från huset odlade hon tomater som hon stötte med träpinnar och gjorde sallad av på somrarna. Ett hundratal meter längre bort låg fältet där hon odlade vete.


BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8


Som jag längtar efter henne. Hon hette Ševala och var min morfars mor. Jag har aldrig träffat henne, hon hann dö ett par år innan jag föddes, men det hindrar mig inte från att ägna mina dagar åt att längta efter hennes värld. Jag längtar efter huset, efter fälten, ­efter jorden. Efter ursprunget. Längtan gör sig särskilt påmind när tillvaron sätts i gungning eller när livets förgänglighet blir påtaglig, som nu när jag skriver den sista krönikan för en tidning som är på upphällning.

Ševala, min morfars mor, vet jag inte mycket om. Jag är mer insatt i Selma Lagerlöfs biografi än i hennes. Det där med valnötsträdet, den hemflätade korgen, tomaterna och fälten är bara en fantasi. Jag vet nästan ingenting om hennes liv. Jag vet inte var hon kom ifrån, inte när hon föddes, inte hur gammal hon var när hon dog. Jag har fått berättat för mig att hon tillbringade de flesta av sina dagar i den där byn under sluttningen och ibland, när det ville sig väl, åkte hon hästvagn med några väninnor till en by längre bort. Där satt de vid en läkande varm källa och plaskade med fötterna. Det var deras semester. Mamma har också berättat att Ševala var en av de första i byn som kastade av sig slöjan, men när eller under vilka omständigheter det ska ha skett har jag ingen aning om. Luckorna i mina kunskaper om mitt ursprung är omfattande.

Ursprunget. Vad betyder det egentligen? När jag var yngre tyckte jag att det kvittade var jag kom ifrån, men nu är jag inte längre så säker. Även om jag tror att det är meningslöst att ha någon som helst känsla för något jag inte varit med och skapat kan jag avundas dem som vet så mycket om sina hemtrakter och sin släkt att de kan vara stolta över dem. Jag kan inte låta bli att undra hur en sådan stolthet känns.

Förra året dog min morfar. Samtidigt som min mamma satt på ett flygplan på väg till Bosnien och planerade sin 60-årsdag tog min morfar sitt sista andetag. Min mamma nåddes av nyheten när hon anlände. Mina syskon och jag råkade få reda på morfars bortgång dagen efter, via ett inlägg som dykt upp i Facebookflödet. Hur sorgligt är inte det? Hur avskurna är vi inte från våra rötter? Min mamma har senare förklarat att alla befann sig i ett chocktillstånd och att de därför inte tänkte på att meddela oss innan de la upp nyheten. Jag förstår det. Jag klandrar dem inte. Ändå dröjer sig känslan kvar, känslan av att vi svävar omkring, rotlösa, långt borta från allt som gett upphov till det som blev vi.

Någon dag efter att morfar dött begravdes han enligt muslimsk sed. Jag hann aldrig ta mig dit. När de ­bosniska muslimerna planerar begravningar tar de inte hänsyn till vilka som bor långt bort. Begravningen ska ske så snart som möjligt och de som kan komma ­kommer. De andra får gråta bäst de vill någon annanstans.

Jag vet inte hur många närståendes bortgångar jag har begråtit i min ensamhet. Med tanke på hur många jag känner som dött är det är otroligt att jag aldrig har varit på en begravning. Inte en enda gång har jag fått möjligheten att ta ett ordentligt adjö av en älskad människa som gått bort. Folk säger att det är skönt med begravningar eftersom de efterlevande får tillfälle att prata om den döde och minnas tillsammans. Jag har aldrig upplevt denna gemenskap. Så bortryckt är jag.

Jo, det finns en till sak jag vet om Ševala. Hon var historieberättare. På kvällarna brukade hela byn samlas hemma hos henne och lyssna på hennes historier. Min mamma säger att Ševala hade blivit författare om hon hade levt under andra omständigheter. Och plötsligt slår det mig. Kanske behöver jag inte längta efter Ševalas värld. Kanske finns den redan i mig.

DIGITAL PRENUMERATION

FÖRSTA MÅNADEN GRATIS!

Läs alla artiklar från Dagens ETC utan kostnad första månaden. Därefter är priset 199 kronor/månad. Ingen bindningstid. Du får dessutom Dagens ETC direkt till din mejl, alla dagar i veckan. Beställ för att läsa direkt.

Genom att klicka på ”Beställ” godkänner du prenumerationsvillkoren och samtycker till att ETC-företagen hanterar dina personuppgifter

Bäst & sämst

Bäst just nu: Att julen snart är över.

Sämst just nu: Att ETC Uppsala försvinner. Sorgligt.