Problemen lär jag känna efterhand. Många av sprintarna lever ofattbart stressiga liv. De har kommit ensamma till Sverige och bor på elevhem. De är tonåringar utan andra vuxna till stöd än advokater och tolkar. Flera har dessutom sina familjer kvar i länder där de tvingas hålla sig gömda, eller där det råder krig. Jag försöker föreställa mig hur det skulle ha varit för mig att i slutet av högstadiet flytta ifrån mina föräldrar och alla jag kände till ett främmande land och sedan nås av nyheter hemifrån om skadade och döda. Den oron. Men det kommer jag förstås aldrig att förstå.

Till det kommer stressen för den egna framtiden. När polisen för några veckor sedan genomförde en stor deportering till Afghanistan märktes det direkt i våra klasser. Många hade kompisar som skulle utvisas, och för alla dem som väntar på asylbesked och vet att chanserna är små blev nyheten en påminnelse om det oundvikliga. På några dagar såg vi deras ögon bli mörka av sömnlöshet. 

Dagarna efter deporteringen letade jag förgäves efter den på löpsedlarna. Men tiden när ett fullt flygplan till Kabul och några spridda aktivister på startbanan var en nyhet är förbi. Normaliseringen är olustigt effektiv. Innan praktiken hade jag nästan glömt bort avvisningarna, transporterna och förvaren. Allt det vi bråkade om 2015 men som pågår på samma sätt i dag. Bara bråket har tystnat.

Vad jag däremot får läsa är skitprat och svartmålningar. Kontrasten mellan hur ensamkommande beskrivs på ledarplats och de ambitiösa stackare jag fått följa i deras tragglande med ordföljd och artiklar hade varit komisk om den inte gjort mig så less. När blev det självklart att se på dem som flytt hit som jobbiga? Det känns idiotiskt att ens behöva skriva det men de är inga bråkstakar. Som andra elever vill de ta studenten och skaffa jobb. Passa in och få kompisar. Fylla 20.

Det är sant att det uppstod flaskhalsar när antalet asylsökande för några år sedan ökade brant.  Men kan vi då inte uppdra åt Magdalena Andersson och hennes superkvalificerade stab att anpassa systemen? I det framtida mottagandet förfogar vi ju dessutom över en ny resurs som få andra länder har, nämligen alla dem som redan är här och kan tolka åt och guida dem som kommer efter.

Ett första steg vore att hörsamma det krav på amnesti för alla ensamkommande barn som varit längre än ett år i Sverige som bland annat Vänsterpartiet ställt sig bakom. Det skulle rädda livet på många av våra elever. Att de som började flykten hit när reglerna var mer humana nu ska straffas för att vinden har vänt kan inte vara rätt. De är här nu. De kan redan svenska. Låt dem stanna.