Krönika. Alma Kirlic.

2017-09-05 06:00

Dödsskräcken förföljer mig

Googla inte rabies, googla inte rabies, sade jag till mig själv. Jag googlade rabies. Det hela resulterade i att jag lagom till kvällen slukades in i ett svart hål av skräck.

”Ängsligare person än mig har du aldrig träffat”, sade jag till sjuksköterskan på infektionskliniken och i samma sekund som jag hörde mig själv säga det, innan hennes blick hann möta mig, insåg jag hur självupptaget det var att påstå något sådant. Med tanke på hennes långa erfarenhet i yrket måste hon ha träffat personer som bokstavligen stått inför döden och de kan knappast ha varit mindre ängsliga än jag.


BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8


Sjukdomen som jag lider av är att jag tänker för mycket på döden. Jag har mina aningar om varför det är så, men ändå har jag svårt att göra något åt det. Min ängslan är starkare än alla insikter. Särskilt när jag är ledig börjar tankarna kretsa kring det oundvikliga, det okända, det oförutsägbara. Och det är framför allt ­dödens oförutsägbarhet som skrämmer mig. Min sambo gör sitt bästa för att uppmana mig att koppla av. ”Du är ju på semester”, säger han. ”Jag kopplar aldrig av på semestern”, svarar jag. ”När jag är på semester tänker jag på döden.”

Ibland åker jag iväg men oavsett hur långt bort jag hamnar kommer jag aldrig ifrån mig själv. Dödsskräcken förföljer mig. Varför skulle den inte? Det är ju livsfarligt att resa. Flygplanet kan störta vid start, krocka med andra flygplan, trycket i kabinen kan sjunka samtidigt som det är fel på syrgasmaskerna, piloten kan bli sjuk, en fågel kan flyga in i motorn, ­flygplanet kan hamna i en storm, bli träffad av blixten, och så vidare, du förstår poängen.

När flygplanet landat fortsätter tankarna. ­Hyrbilen kan krocka. Vi kan få motorstopp mitt på en ödslig väg och dö av värmen. Vägpirater kan råna oss. Vi kan snubbla vid poolen. Få kramp i havet. På land kan spindlar bita oss. Och vi ska inte ens tala om ­fladdermöss.

Just fladdermöss har fått stå för min dödsskräck den här sommaren. Vi bodde på ett ställe i södra Spanien där fladdermössen flockades utanför vår balkong. Trots att jag aldrig varit rädd för fladdermöss fick den synen min ängsliga hjärna att minnas alla skräck­historier jag läst om dem. Plötsligt dök det upp en historia om en kvinna i USA som blivit biten av en fladdermus i sömnen och dött av rabies.

Så en morgon på semestern vaknade jag och såg ett konstigt märke på höften. Det var ett blåmärke och mitt i det fanns det två små sår. ”Jag har nog blivit biten av en fladdermus”, skämtade jag med min sambo och tänkte inte mycket mer på det. Vi gick till poolen, badade, tog en öl i solen, allt var frid och fröjd.

Tills vi åkte hem. Av någon anledning, inte ens jag vet vilken, började jag tänka på det där märket som nu hade läkt. Googla inte rabies, googla inte rabies, sade jag till mig själv. Jag googlade rabies. Det hela resulterade i att jag lagom till kvällen slukades in i ett svart hål av skräck. Och det var så jag hamnade på ­infektionskliniken.

I min panikartade informationssökning hittade jag även mer balanserade texter som handlade om hur fladdermössen fått ett oförtjänt dåligt rykte, hur viktiga de är för ekosystemet och hur ofarliga de är för människor. Enligt en artikel i Washington Post är det en myt att människor kan bli obemärkt bitna av fladdermöss i sömnen. Myten ska ha sitt ursprung i en förlegad föreställning om fladdermöss som onda väsen som är ute efter att skada oss.

Men de balanserade texterna lugnade mig inte. ­Rabies är nämligen en av de värsta sjukdomar som kan drabba en människa. Man kan bära på viruset i flera år utan att veta om det och när man väl får symtom är det för sent. Alla som får sjukdomen dör i fruktansvärda plågor. Tanken på att jag kunde ha blivit biten av en rabiessmittad fladdermus var för skrämmande för att jag skulle ta till mig fakta och sannolikheter.

Det är så faktaresistens fungerar. När en rädsla är tillräckligt stark tillskriver vi inte den information som motsäger den någon betydelse, inte ens om vi vet att ­informationen ­stämmer. Det är därför ett samhälle som lider av ­kronisk rädsla är sårbart. Den som lyckas identifiera en oro hos folk och omvandla den till skräck kan få oss att tro vad som helst. Oavsett hur upplysta vi är.

Bäst & sämst

Bäst just nu: Att studenterna är tillbaka i stan. Det är tomt utan dem på somrarna.

Sämst just nu: Å andra sidan hade det varit trevligt med lite mer sommar.