Krönika. Dag Thelander.

2017-09-12 06:00

Flykten till Elfenbenstornet

Där slipper han möta människor i deras ledsna ­kladdighet och får i stället se dem i fågelperspektiv, som små glada prickar i tabellerna.

Sista året har jag skrivit på en musikal om Milton Friedman och nyliberalismen. Ingendera är väl riktigt lika het nu som för 20 år sedan. Å andra sidan tror jag att båda spelat en viktig och ibland underskattad roll för utvecklingen mot det läge vi har i dag. Det gör dem värda att sjunga om.


BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8


Som research har jag bland annat plöjt Miltons svårt peppiga memoarer ”Two Lucky People”, där han tillsammans med hustrun Rose berättar om deras osannolikt framgångsrika och lyckliga liv i världens bästa land. Nu ska jag berätta min favorithistoria ur ”Two Lucky People”. En historia jag insett att jag får skippa i pjäsen helt enkelt för att den är för bra, för tydlig.

Händelsen utspelar sig långt innan Milton blev rådgivare åt statsmän som Ronald Reagan och Augusto Pinochet, innan nobelpriset i ekonomi och innan han blivit högerns mest älskade ekonom. Faktiskt innan han blivit ekonom över huvud taget.

På den tiden var han en vilsen pluggis med engagemang för skoltidningen. Tillsammans med redaktionskamraten William åkte han ut för att intervjua föräldrarna till en student som tagit livet av sig. Sextio år senare beskriver han upplevelsen som makaber. Pojkens familj var från Sydamerika, fattiga och djupt katolska, och när de båda reportrarna kom dit pågick likvakan som bäst med öppen kista och tända ljus. De blev placerade i köket. Det är lätt att föreställa sig hopplösheten i situationen. Instängdheten. Teet som kallnar och mjölken som blivit sur. Mamman som med gäll röst räknar upp alla familjens olyckor. Pappan som snorar tyst. Man ser på varandra, på klockan.

På vägen därifrån hade både Milton och William fattat avgörande, men helt motsatta, beslut. William hade blivit hög på mötet med vardagslivets hemliga tragik. Han bestämde sig för att ägna den sitt liv och blev senare reporter på New York Times. Milton, däremot, hängde där och då av sig journalistkepan. I sådana rum tänkte han aldrig mer sätta sin fot. Sådana situationer ville han slippa. Han blev i stället professor i nationalekonomi och nyliberalismens främste apostel.

I ”Two lucky people” är det här en lustig anekdot men ni förstår vilken vändpunkt det kunde bli om Hollywood satte klorna i den. Konfronterad med det svåra flyr Milton upp i elfenbenstornet. Där slipper han möta människor i deras ledsna kladdighet och får i stället se dem i fågelperspektiv, som små glada prickar i tabellerna. Oförståelse för det sköra fortsätter dessutom att vara en blind fläck i hans politiska skrivande. Allt blindare ju äldre och mer polemisk han blir. I boken ”Capitalism and Freedom” från 1962 kan han fortfarande ägna ett långt stycke åt frågan hur hans frihetliga utopi ska förhålla sig till dem som av brist på omdöme eller kraft inte förmår tillvarata sina egna intressen. När han 1980 gör om den till en tv-serie, med titeln ”Free to choose”, är sådana förbehåll glömda.

Känslan efter mitt år i nyliberalismens läger är att det finns fler än Friedman där som helst stannar på den soliga sidan av gatan. Jag kan utmärkt väl förstå det, jag är sådan själv. Peppighet och optimism kring människors möjligheter är underbart. Men oviljan att erkänna att livet också har helt andra sidor, att det till exempel för två fattiga föräldrar vars ende son har tagit livet av sig kan framstå som i grunden meningslöst och ont, är lika filosofiskt som politiskt naiv.

Bäst & sämst

Bäst just nu: ”Drömmen om det röda” av Nina Björk.

Sämst just nu: ”The Handmaid’s Tale”. Jo alla har fel.