BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8

Att ta del av de senaste veckornas duktighetdebatt (i kölvattnet av Birgitta Ohlssons Duktiga flickors revansch) har delvis varit som att höra ekon från min egen anarkistiska ungdom. Malin Ullgren har skrivit i DN om hur hon vill mogna ifrån sin inre duktiga flicka och dennas ”grundläggande brist på äkthet”, mot något mera självständigt. Ann Charlott Altstadt har i Aftonbladet vittnat om sin skoltids avsky för de duktiga flickor som bara tjatade om betyg och struntade i kunskap. ”De var ögontjänare och opportunister”, avgör hon, ”tråkiga och fega”. Genom årtiondena ropar mitt 15-åriga jag sitt målbrottsspruckna bifall.

Numera har jag svårare att skråla med. Det finns ett problem med både Ullgrens och Altstadts duktighetshat, nämligen hur tankefiguren liksom retoriken ofta används som vapen av de med lång akademisk etablering mot nykomlingarna. Detta innebär att föraktet lätt riktas utåt och neråt.

En analys av det här finns i Donald Broadys intro till Pierre Bourdieus utbildningssociologi: ”Kapitalbegreppet som utbildningssociologiskt verktyg”. Liksom den andra sociologiska artikel jag korpade på för ett par krönikor sedan finns den i sin helhet på nätet och rekommenderas varmt.

Det kan verka rimligt att anta att den kulturella klassens barn (vi som inte alltid växt upp med pengar men med böcker och välutbildade föräldrar) skulle vara duktiga i skolan. Enligt forskningen är det dock mer typiskt att de är som jag. De har goda förkunskaper och levererar på toppnivå när de någon enstaka gång tycker att ämnet är intressant. Men de är också slarviga, lata och demonstrativt ovilliga att underordna sig formaliteter som prov och betyg. De gör inga läxor. De antecknar inget. Hela högstadiet driver de runt i korridorerna med en konstig hatt och Kropotkin under armen.

Det kan väl aldrig funka? tänker ni. Men det är just vad det gör. Eftersom lärarna har samma bakgrund och inte sällan själva en gång varit samma sorts hopplösa elever är förståelsen total. Vad samma lärare däremot betraktar med misstänksamhet är överdriven duktighet. De flesta i skolans värld känner nog igen sig i Altstadts matthet inför den ständiga frågan: Kommer det här på provet? 

Lärarna och lärarbarnen (/konstnärsbarnen/-läkarbarnen och så vidare) delar en värdering, helig för deras klass: Att bildning för att räknas ska bygga på personlighet och inte prestation. Bourdieu såg redan på 60-talet, i Broadys ord, hur: ”Utbildningssystemet och lärarna nedvärderade studieflit och premierade det slags begåvning (…) som uppfattades just som gåvor, som naturgivna kvaliteter.”

Detta skapar ett orättvist glapp. Elever med rätt föräldrar tror sig göra uppror men infriar i själva verket instinktivt systemets förväntningar. Ambitiösa ungdomar med annan klassbakgrund läser kursplaner och litteraturlistor, försöker göra allt rätt, och straffas för det. Duktiga flickor.

Sådana uteslutningsmekanismer är inte trevliga. Just därför ska man vara försiktig både med att ställa upp ett motsatsförhållande mellan duktighet och autenticitet (som Ullgren) och att avfärda det förra som ögontjäneri (som Altstadt). Låt oss vakta på vems förakt vi sprider.