Gasen i botten med  siktet på avgrunden

BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8

Luft på flaska och talande träd

I filmen Lorax, som baseras på barnboksförfattaren Dr Seuss bok från 1971 tjänar den skrupelfria affärsmannen Aloysius O'Hare stora pengar på att sälja luft på flaska i plaststaden Needville. Den dyra luften är nödvändig eftersom en annan otänksam affärsman för länge sedan i sin jakt på rikedom högg ner alla träd. Företaget gick i konkurs när träden, råmaterialet till hans populära uppfinning Thneedsen, tog slut.

Naturen som slår tillbaka mot respektlöshet hittar man också i Tolkiens Sagan om de två tornen där de talande träden enterna står för vedergällningen. Efter att den onda trollkarlen Sarumans orcher har skövlat skogen för att bygga en armé går enterna till attack och avslutar ödeläggelsen genom att riva fördämningarna för en stor flod som dränker skogsmarodörerna.

Åt vilket håll man än tittar kan man se tecken. I litteratur, i filmer, i nyhetsrapporteringen, i forskningsrapporterna. Undergångsprofetior har visserligen alltid varit populära, men i vår tid handlar det om ett mycket mer reellt hot än att Mayaindianerna fick slut på skrivpapper till sin kalender eller att något Nostradamus skrev skulle kunna tolkas som att Jorden snart krockar med en meteorit. Polarisarna och glaciärerna smälter i rasande fart, vilket rimligen bara kan betyda att havsnivåerna kommer att höjas, naturkatastroferna ökar och den årliga medeltemperaturen slår hela tiden nya rekord.

Alla verkar egentligen överens. Om vi fortsätter leva som vi gör går världen mot en kollaps och det mesta tyder på att det är så det blir. Frågan är när snarare än om. De senaste rapporterna lutar åt att det kommer att hända fortare än vi tidigare har trott. Men ändå fortsätter de flesta leva i förnekelse. Vi kör rakt mot stupet, men likt Thelma & Louise gasar vi ändå bara på.

Mekanismerna bakom konsumismen

Sedan 1984 har de svenska hushållens konsumtion ökat med fyra gånger. En relevant fråga är förstås varför? I boken Yes! Därför köper vi det vi inte behöver kartlägger journalisten Katarina Bjärvall mekanismerna bakom konsumismens mekanismer. Svaren är många. Ett är att vi styrs av ett instinktivt flockbeteende som gör att vi vill göra som de vi ser omkring oss. Om en granne köper en ny blänkande bil vill vi också ha en. Ett annat är defensiv konsumtion, som handlar om att vi är rädda för att ramla ner i statushierarkin i gruppen. Hjärnans belöningssystem har förstås också med saken att göra. Det är dessutom ett system som liksom alla andra i hjärnan kan stimuleras och växa, vilket det också har gjort hos oss i konsumtionssamhället.

Genom att kartlägga och analysera hjärnans funktioner har de kommersiella krafterna lärt sig utnyttja dem till max. Det som kan se ut som ett slarvigt sorterat myller av varor i en butik är i själva verket strategiskt utplacerade produkter vars hyllplats ska generera mest köp. Begränsningar i form av ”max tolv burkar per kund” handlar egentligen om att kunderna ska köpa mer än de annars hade gjort. Andra knep är ännu mer svårupptäckta, som att särskilda lukter som sprids i butikslokalen gör oss mer köpbenägna.

Glödlampskarteller

Ett annat sätt att öka vårt köpande är det så kallade planerade åldrandet. Redan år 1900 skapades karteller av glödlampstillverkare för att försämra kvaliteten på lamporna för att få sälja mer. Hundra år senare var det som då räknades som en bedrägeri standard. Den vitvaruproducent som återgick till att tillverka kylskåp som håller nästan hur länge som helst skulle snabbt krossas i konkurrensen med dem som säljer billigare produkter och lever på att kunderna köper nytt vart tionde år.

I vissa branscher har till och med det planerade åldrandet blivit onödigt i och med att alla har blivit så benägna att hela tiden hålla sig uppdaterade och ligga i framkant att de flesta byter till den senaste modellen långt innan den förra mobiltelefonen går sönder. Å andra sidan finns det ingen större mening med att göra telefoner som håller heller.

Fulsälj genom finlir

Att vi konsumenter blir lurade av multiinternationella företag som kan lägga miljarder på att finslipa sina tekniker är inte särskilt konstigt. Att våra styrande politiker går med på att företag, vars uppdrag är att ge avkastning till sina aktieägare till bekostnad av nästan vad som helst, bestämmer agendan är märkligare.

Nyliberala idéer introducerade av bland andra Milton Friedman och Henri Lepage har fått ett brett genomslag genom att lova att en kapitalism som får ett friare spelrum lyfter även de sämst lottade ur sin fattigdom. Den så kallade nedsippringen. I Sverige har den teorin blivit så accepterad att du röstar på en politik som drar åt det hållet vilket av blocken du som väljare än väljer. Marknaden har avreglerats, flera statliga företag har sålts ut, andra har ålagts med vinstkrav och resultatet har blivit kraftigt ökade klyftor där de rika blivit rikare och de fattiga fattigare.

Konsumenten har makten?

Att reglera är dock mycket svårare än att avreglera, så någon tillbakagång till det gamla är inte att vänta sig. I stället satsar de som vill påverka i en positiv riktning desperat på att få till en förändring på individnivå. Ett exempel är Naturskyddsföreningen. I frågan om matsvinn lyckas de med ofullständig statistik felaktigt utmåla hushållen som de största bovarna och satsar framför allt på att lära konsumenterna att inte lita på bäst före-datum och planera sitt matlagande.

Årets bok från Naturskyddsföreningen Ägodela – Köp mindre – få tillgång till mer går på samma spår. Vi ska som konsumenter genom en app lägga ut den halva pizzan som blivit över och låna borrmaskin av grannen. Låna och låna ut i stället för att köpa. Boken är proppfull av goda exempel och inspiration, men skjuter samtidigt över ansvaret från beslutsfattarna till konsumenterna.

Och kanske är det den enda vägen att gå. De stora företagen verkar omöjliga att påverka i någon större utsträckning och de flesta politikerna är för fega för att våga gå emot marknadskrafterna. Och så kommer ju klimatförändringarna, som enligt Naomi Klein är en möjligheternas kris. I sin bok Det här förändrar allt skriver hon att klimatförändringarna är miljörörelsens starkaste kort. Genom den finns en chans att återuppliva och skapa lokala ekonomiska system, återta makten från storföretagen, pressa fram satsningar på kollektivtrafik och allmännyttiga bostäder, förkorta arbetstiden och göra om jordbruket.

Löfven=Saruman?

I Sagan om ringen-trilogin är det enkelt att se vilka som är onda och vilka som är goda och att Sauron är roten till allt ont är givet. I verkligheten är det inte lika enkelt, men ska man applicera Tolkiens mytologi på oss så bör vi vanliga människor i västvärlden vara orcherna som gör ont utan att själva reflektera så mycket över det. Stefan Löfven måste vara Saruman, som från början var god men sedan sålde sig till ondskan genom att gå med på att låta Vattenfall sälja brukolsverksamheten i Tyskland, vilket gör allt miljöarbete de närmaste 30 åren till droppar i havet i förhållande till det.

Och enterna kommer att komma. Att Bibelns berättelse om Syndafloden skulle ha någon verklig historisk bäring är det ganska få som tror på i dag. Kanske kan man i stället läsa den som en föraning om vad som kommer. Någon slags flod är i alla fall på väg och den kommer för att människorna inte har tagit hand om planeten vi lever på.