2008 släppte Doktor Kosmos sin senaste skiva ”Hallå?”. Nu pågår inspelning av ett nytt fullängdsalbum, som ska vara klart nästa år.
Uje Brandelius kommer direkt från inspelningsstudion.
Hur kommer det sig att ni gör en ny skiva?
– För att vi tycker det är kul är det enkla svaret. Vi har aldrig lagt ned, men det har gått långsamt de senaste åren. Alla har barn och familjer och så där. Vi har inte repat jätteintensivt, men vi har alltid tänkt att vi ska fortsätta. Nu sade vi att ”nu får vi fan ta oss i kragen och släppa en skiva”.
Kommer fansen känna igen sig?
– Ja, mer än någonsin. Vi har nog lite grann gått tillbaks till hur vi lät runt sekelskiftet textmässigt. Bra poplåtar med socialrealistiska berättelser och politisk udd. Ungefär så. Jag skulle säga att vi är 110 procent Dr Kosmos.
Bandet brukar kallas ”vänsterns husband”.
– Vi vill att folk ska lyssna på vår musik, inte bara tycka att vi är bra för att vi är vänsterpolitiska. Men jag är stolt över att vara känd som vänsterpolitisk artist, kommenterar Uje Brandelius.
Solo för första gången
2015 släppte han soloskivan ”Spring, Uje, spring”.
– Det var min första soloskiva – och min enda. Det var tio låtar på den, om livet och kärleken och dagishämtningar.
Baserad på skivans tema ville Uje Brandelius göra en föreställning där snacket nästan skulle vara viktigare än musiken. Men allt blir inte alltid precis som man tänkt. Plötsligt blev låtar från soloalbumet, som till exempel ”Här kommer livet (och du fattar ingenting)” ännu mer träffande.
När Uje Brandelius började repa till soloföreställningen märkte han att hans vänsterhand fungerade dåligt. Uje Brandelius fick diagnosen Parkinsons sjukdom, en obotlig neurologisk sjukdom.
– Jag blev jätteledsen, och förbannad och panikslagen. Ungefär i den ordningen.
Och var har du gått från det?
– Jag har väl lyckats förtränga det faktum att jag kommer att bli sjukare. Jag har ganska roligt nu. Jag gör massa konstnärliga saker som jag drömt om länge och som jag inte längre väntar med att göra.
Hur påverkar diagnosen dig rent fysiskt?
– Jag skakar på vänsterhanden och vänsterfoten för tillfället. Jag går lite långsammare. Men det hindrar mig inte i vardagen än så länge. Det finns mediciner som hämmar symtomen.
Pushar du dig själv mera nu?
– Jag pushar mig själv att inte vänta med saker. Jag bara gör och försöker undvika administrativ tid, som att sitta i möten och sådana saker. Jag försöker att ha kreativ tid så mycket som det bara går. Det handlar om att ge sig själv den styrkan, att ge sig själv den platsen och ta bort jante ut livet och ta bort ”måsten”. Disken kan du ta i morgon, för det finns ju alltid disk.
Uje Brandelius berättar att han jobbar med ett filmmanus och i maj släpps hans första barnbok.
– Visst, jag tänker på min sjukdom varje dag och kanske till och med varje minut, men jag har inte ont i magen. Jag vet att jag kommer att bli sjukare, men det kanske inte blir så jävligt ändå, vi får se. Jag är vid ganska gott mod.
70 procent skratt 30 procent gråt
I ”Spring, Uje, spring” väcker Uje Brandelius frågor som: Vad är ett liv? Är det bara en räcka händelser? Eller är det något större? Själv har han inte svaret.
– Men det är en rolig föreställning, även om den har en mörk klangbotten. Det är 70 procent skratt och 30 procent gråt.
Och den har väl fått rätt bra kritik också?
– Nej, den har fått lysande kritik, skrattar Uje Brandelius.
Är det någon skillnad mellan den person du beskriver på scen och dig själv?
– Nej, föreställningen handlar om Uje Brandelius och det råkar vara jag. Jag är inte skådespelare. Jag är mig själv!
Vad kan publiken förvänta sig på Regina?
– En mysig kväll och sedan lite tankar på bussen på vägen hem. Jag hoppas att de funderar över hur de disponerar sina liv, vad de ägnar sina liv åt och om de gör rätt saker.
