Den senaste tiden har både nyheter och populärkultur närmast svämmat över av diskussioner om ensamhet. Jag läser Olivia Laings bok ”The lonely city”, om att uppleva ensamhet i en okänd stad, lära sig vad känslan är och att hantera den. Och jag tänker på hur lätt det är för var och en att känna igen ensamhet och samtidigt förneka att man har känts vid den. Ett av de allra mest förekommande begreppen i medier just nu handlar om ensamkommande barn. Alla som läser vet, eller tror sig veta, vilka det handlar om.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8
Det som gör deras situation unik är att de har kommit ensamma. Några av dem har kanske varit ensamma redan innan. Här i Sverige förblir du ensam, även om du har sällskap av människor som vill dig väl.
Det är svårt att mötas på lika villkor när du bär ensamheten med dig som en ryggsäck. Hoppet är att kunna hiva den där ensamheten i Fyrisån när du äntligen får stanna kvar, känna dig hemma, och börja tänka på framtiden. Flera får lämna, fortfarande ensamma. Ensamheten finns också hos andra, i stad och landsbygd, familjer och ensamstående, bilister och cyklister, i alla samhällsklasser. Ibland kan ensamheten vara grundad i en känsla av att inte bli sedd, hörd och respekterad. Den risken löper vi alla, varje dag.
Ensamhet är vanmakt. Det är en känsla av att vara ofrivilligt avskuren från omvärlden då man som mest behöver andra. Det är en känsla över att inte ha någon påverkan, ingen kontroll ens över sin egen situation. Det påverkar också ens psykiska hälsa och självkänsla.
Min hjärna börjar direkt spåna på vad som kan lösa knuten, planera för icke-ensamhet men med integritet i behåll. Jag tänker på hur staden är utformad, vad som kan förändras för att främja möten, vilka politiska beslut som behöver fattas. Det finns massor att göra för mer tillgänglighet, transparens, delaktighet och anpassning. Men lösningarna vi kommer på skulle inte räcka till.
För det är skillnad på att vara själv och vara ensam. Att hitta ut ur ensamheten är inte bara att träffa andra och delta i aktiviteter, det är att känna tilltro till och samhörighet med sin omgivning. Att komma åt det är långt mycket mer komplicerat än att anordna aktiviteter, ställa ut en bänk eller gilla en Facebook-sida. Att lita på den du möter, och på samhällets grundläggande trygghet, kan vara den viktigaste pusselbiten för att ingen ska behöva känna sig ensam ofrivilligt. Vi kan inte tvinga bort ensamheten. Men vi kan hitta sätt för människor att känna sig delaktiga, sedda och respekterade.
Dokumentärserien ”Vi är Gottsunda”, som precis har haft premiär, visar hur man kan inte bara anordna aktiviteter för unga, utan också samtidigt bygga tillit och samhörighet. Fotboll, hiphop, dans. Alla är de verktyg för att förebygga ensamhet, sådant som vi skulle behöva mer av också för att minska ensamheten bland vuxna. Kanske är det till och med så att vi behöver ensamheten för att kunna motverka den. Kanske är känslan av ensamhet mitt ibland andra en för människor unik gemensam upplevelse som i sig förenar oss mot den.
