I Sverige bedrivs just nu en stor kampanj för att sänka Ilmar Repaluus utredning om begränsning av vinster i välfärden. Svenskt näringsliv slår på stora trumman som om alla företagare skulle gå i konkurs och jorden skulle gå under om förslaget går igenom. Andra ser skeptiskt på ett förslag som tillåter att företag får gå med vinst på välfärdens bekostnad. Idébakgrunden till förslaget är en liknelse med att investera pengar för att de ska bibehålla sitt värde och gärna växa som om välfärden vore aktier på börsen, en investering i fastigheter eller poängen bakom ränta. Med den liknelsen är förslaget om en begränsad, men ändå en vinst rimlig.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8
I den krassa verkligheten sitter kommunen med att hantera och tillfredsställa ett behov i välfärden. Låt säga behovet av en vuxenutbildning. Det kan finnas utbildningar i kommunens hägn men behovet är ändå större. Kommunen gör då en upphandling eftersom det är ont om lokaler. Ett företag vinner upphandlingen. Flera av de övriga anbudsgivarna överklagar upphandlingen. Tiden från när utbildningens elever knackar på dörren närmar sig och kommunen blir tvungen att snabbt göra en direktupphandling. Det är en metod där en särskild organisation eller företag får ett erbjudande utan konkurrens. Vid sidan av, hanteras överklagan i den första upphandlingen, som nu har blivit onödig. Jurister kopplas in, som förstås kostar.
Situationen med överklagade upphandlingar är inte ett unikum. Systemen med LOV och LOU har i dag lett till stora kostnader och stora svårigheter för kommunen att planera.
Dessutom uppfylls inte i dag syftet med upphandlingslagen om att konkurrens ska råda. Om alla upphandlingar överklagas så är det snarare ett festbord för jurister. Det gör det även svårt för seriösa aktörer utan stor skattkista att lämna anbud. Alla kan inte vänta ut en överklagan och samtidigt vara startklar.
Att jämställa de tillåtna vinsterna i välfärden med kapitalmarknaden är ett sätt att bejaka idén om att det går att som privat investera i välfärden och tjäna på det.
Men kan vi inte tänka tvärtom? Är det inte mer rimligt att vår välfärd ska jämställas med villkoren för stiftelser, ekonomiska och ideella föreningar och hur projektmedel fördelas och följs upp? Där är det förstås välkommet att gå med överskott ett visst år, men inte att plocka ut från det gemensamma till det privata. Inte heller finns några investerare och krav på avkastning på kapital.
Marknaden är inte ett krav. Det går att låta välfärden ägas av oss alla i Uppsala. Det verkar även möjligt i dag att nyttja de många icke-vinstdrivande aktörer genom att göra en upphandling med ett krav på icke vinst.
Eftersom privata aktörer i LOV och LOU i dag driver upp kostnader, gör verksamheten svår att planera och inte ens uppfyller syftet om konkurrens är det viktigt att gå vidare med frågan om att begränsa vinster i välfärden. Ett första steg kan vara Repaluu-utredningen men det borde bara vara början för en välfärd vi kan lita på.
