BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8

Det är förvisso sant att Nicolás Maduro, landets nuvarande president, har begått övergrepp på den venezuelanska statsapparaten genom att tumma på konstitutionen. Det är även sant att han inte agerar demokratiskt utan repressivt gentemot oppositionen. Detta är allvarliga problem, men en analys av konfliktens ursprung kräver större ansträngningar. För en djupare förståelse för konfliktens bestånd och varför inga politiker hittills har varit svar på utmaningarna, måste man se tillbaka på landets historia.

Venezuela är ett oljeexporterande land. Landet är helt och hållet beroende av olja. Historiska råvaruexportörer har alltid varit känsliga för svängningar i världsmarknaden. Med de förutsättningarna går det inte att bedriva politik. Ena dagen ger oljan stora intäkter och andra dagen räcker intäkterna inte ens till halva statsbudgeten. Hugo Chávez och Nicolás Maduros socialistiska ekonomi har byggt på ett ansvarslöst beroende av oljeintäkterna.

Tittar man på världsmarknadspriset för olja inser man att priset per fat har halverats inom loppet av två år. Det innebär att välfärdsstaten i praktiken har halverats på grund av oljepriset. Frågan är: vem kan bygga en välfärdsstat under dessa förutsättningar? Parlamentarisk socialism byggs steg för steg och kräver ansvarstagande. Venezuela är i akut behov av en diversifierad näringslivs- och industristruktur. Om alla ägg läggs i oljekorgen får man bara politiska problem. Hade Venezuela satsat på strukturreformer så hade inte problemet uppstått.

Det är rätt så självklart att Maduro förlorar stöd när han blir tvungen att halvera välfärden och när det råder akut varubrist. Att han dessutom tar till repression är inte ett tecken på makt, det är ett tecken på svaghet. Detta alldeles oavsett oppositionens historiska ansvarslöshet i landet. Under deras tid vid makten försattes vanliga medborgare i strukturell fattigdom. Oljeberoendet bröts heller aldrig under denna period.  

Man kan genomföra strukturreformer på flera olika sätt. Ingenting säger att man behöver använda sig av den nyliberala högerns metoder. Man behöver inte utgå från Washington Consensus eller EMU:s strukturreformer. I detta avseende är Norge ett jämförbart land. Där regleras oljeekonomin genom oljefonderna, staten tar ett aktivt ansvar och man minskar på problem som inflation och oljeberoende. Förvisso är exempelvis inflationen ändå hög i Norge, men inte i närheten av latinamerikanska mått.

Fallet Norge visar att det går att förändra ett lands situation via politik. Allt annat är lögner. Fallet Norge visar politikens kraft och att politik oftast handlar om att vilja. När man undersöker vad både Maduros regim har gjort och vad högern historiskt har gjort i Venezuela, så kommer man fram till att ingen av dessa parter har tagit ansvar för landet.

Venezuela förtjänar i första hand att få ansvarsfulla politiker, oavsett partibok och ideologi. Allt annat är sekundärt.